Förra måndagen drunknade sju personer. Två av dem barn, skriver Anna Benedictsson.
Förra måndagen drunknade sju personer. Två av dem barn, skriver Anna Benedictsson.

Jag kliver ut i vattnet en ledig dag, tar ett par simtag och sätter ner foten på något mjukt. En UNHCR-filt som sjunkit. Jag fiskar upp en liten sko. Jag fiskar upp en liten napp. Folk frågar mig om det fortfarande kommer båtar med människor till Lesbos. Jag svarar: varenda natt, skriver Anna Benedictsson.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Out of sight, out of mind – det vi inte ser bryr vi oss inte om. Det vi inte ser, tror vi inte finns. Ni frågade mig, vad ska du göra i Grekland? Ni trodde det var över.

Folk frågar mig om det fortfarande kommer båtar med människor till Lesbos. Jag svarar: varenda natt.

Jag svarar: här om natten sprang mina kollegor från båt till båt till båt i åskväder och ösregn. Men jag menar: härom natten korsade 257 människor, hälften barn, havet mellan Grekland och Turkiet i åskväder och ösregn. Bara låt det väga i din mun. Tvåhundra femtiosju.

Hittills i år har 6108 människor kommit till Lesbos. För april är det en ökning på nära 300% jämfört med samma tid förra året.

Jag kliver ut i vattnet en ledig dag, tar ett par simtag och sätter ner foten på något mjukt. En UNHCR-filt som sjunkit. Jag fiskar upp en liten sko. Jag fiskar upp en liten napp. Stränderna är täckta av resterna från nätterna, jag lägger ut min handduk och försöker blunda för det en stund. Men i soluppgången drar jag av bebisarnas dyngsura strumpor. De flesta är bara stilla. Tysta. Lugna. Jag hör mina kollegor säga att allt är okej. Det kommer bli bra nu. Jag hör att de darrar på rösten.

En man ligger i gräset och gråter. Ett barn frågar efter sin mamma, hon orkar inte svara. Det är något bisarrt över att sitta där på stranden, i soluppgången som är så fruktansvärt vacker och bländande, medan man packar in små iskalla barn i foliefiltar. Trycker ner deras inpackade fötter i dyngsura skor igen. Knäpper den blöta jackan.

Det finns ingenting som är normalt med den här situationen. Absolut ingenting. Ingenting har någonsin varit så meningslöst. Jag vet inte hur många barn vi lyfte av båten just den där natten, men väldigt många. Knäpptysta. Storögda. Dyngsura.

En annan natt kommer en liten fritidsbåt. Det är omöjligt att förstå hur den burit över 20 vuxna människor, den är gjord för max fyra. En stormig natt blåser en båt iväg. Vi kan inte hitta den. Vi övar på att bära människor ur vattnet, på att göra hjärt- och lungräddning på små barn med vatten i lungorna.
Ni frågade mig, vad jag skulle göra i Grekland.

Förra måndagen drunknade sju personer. Två av dem barn.

Det finns ingenting som går att ursäkta eller kan förklara varför det här får fortsätta hända, varför människor inte får fly genom säkra vägar. När mina kollegor säger att allt kommer att bli bra, vet vi att det inte riktigt är sant.

De har klarat sig över havet. Nu ska de klara sig i Moria, lägret med över 7000 människor, tält och sjukdomar. Lägret byggt för 2 000 personer. Därefter vet vi inte. Vi vet inte om allt kommer att bli bra, men vi säger det av samma anledning som vi är här: för att det måste bli det, för att vi ska kämpa för det. Vi ska kämpa för att allt ska bli bra igen.

Bara låt det här väga inom dig när du röstar i höst. Bara låt det här väga i dig när du väljer vilken information du tar till dig under valrörelsen nu.

Bara låt det här väga i dig, vägra låta out of sight innebära out of i alla fall ditt mind.
Anna Benedictsson

Om skribenten:

  • Ålder: 26 år.
  • Ort: Aten.
  • Sysselsättning: Studerar offentlig rätt inriktning internationell migration, just nu på praktik hos en organisation som arbetar med familjeåterförening inom Dublinförordningen.
Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset