Anna Suvanna Davidsson.
Anna Suvanna Davidsson.

Dagen då min droppe rann över och jag skapade dålig stämning genom att stå upp mot den numera rumsrena rasismen hade jag som så många gånger förr suttit tyst och skapat konst av brunsås och lingonsylt på min tallrik, skriver Anna Suvanna Davidsson.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Den finstickade långärmade tröjan i behaglig rosa kulör matchar den färggranna kjolen med blommigt mönster. Hennes ögon är ljusbruna och blicken intetsägande. Bekymmersvecket i pannan får hennes mörka ögonbryn att bilda två sluttande och sorgsna streck. Hon sitter stillsamt på sina knän stödd på en nerfläckad och belevad kudde som en gång för länge sedan måste ha varit vit. I ena handen håller hon upp ett fotografi föreställande tre barn, i den andra handen håller hon upp en mugg som skakas rytmiskt i takt med att hon säger: ”Hej hej.”

Jag kan inte sitta tyst längre. Hur läskig eller obehaglig stämningen än blir. Jag vill inte godkänna rasism med min tystnad.

Framför mig på väg in i butiken går ett barn hand i hand tillsammans med en vuxen. Barnet lyfter sin fria hand, pekar på kvinnan som sitter vid entrén och säger sedan med tydlig stämma:
”Titta en apa. Varför gå på Skansen när man kan gå till Ica?”.

Den vuxna personen släpper barnets hand, stannar upp för en sekund och greppar sedan efter den lilles hand igen. De utbyter en blick, varpå barnet fortsätter:
”Farmor brukar kalla tiggare för apor. Sen brukar hon ändra sig och säga att man inte ska säga så eftersom det är taskigt mot aporna.”

Jag ville så gärna stanna ekipaget framför mig och kommentera det jag precis hade hört, men svetten som lekte vattenfall under mina bh-lösa hängbröst skapade våta mönster på mitt svarta linne och fick mig på andra tankar. Jag ångrade genast beslutet att skippa bh:n eftersom den har en tendens att suga åt sig svett och på så vis eliminera pattsvettsfläckar.

LÄS MER: Debatt: Mina föräldrar applåderar när jag jämförs med pedofiler och mördare

Bilden jag tidigare haft av mig själv är att jag är en modig kvinnokvinna som står upp för mig själv och inte tar skit. Modig? Vad är egentligen definitionen av begreppet modig? Att resa ensam runt jorden, att trotsa rädslan för huggormar i skogens snår eller att stå upp för sig själv? Vissa kanske skulle betrakta detta som modigt, men om det är detta som kallas mod vad kallas det då när man under återkommande släktsammankomster sitter knäpptyst när den sanna huggormen strösslar rasistiska uttalanden under söndagsmiddagen?

Det är alltid lätt att vara efterklok. Det man övar blir man bättre på. Dagen då min droppe rann över och jag skapade dålig stämning genom att stå upp mot den numera rumsrena rasismen hade jag som så många gånger förr suttit tyst och skapat konst av brunsås och lingonsylt på min tallrik. Det är svårt att ta fighten och sällan rätt läge, men när droppen väl rinner över är den likt forsande pattsvett en varm bh:lös sommardag svår att stoppa.

Jag kan inte sitta tyst längre. Hur läskig eller obehaglig stämningen än blir. Jag vill inte godkänna rasism med min tystnad. För mig har följande fraser hjälpt mig att markera mitt missnöje mot rasister som levererar sanningar, och jag hoppas de kan hjälpa dig med:

  • Hur tänker du nu?
  • Vilken slags reaktion förväntar du dig på det uttalandet?
  • Du har rätt till din åsikt, men i offentligheten klassas detta som hets mot folkgrupp.
  • Jag skulle uppskatta om du inte talar så inför mina barn.

Kom ihåg att det man övar blir man bättre på samt att det krävs en by för att uppfostra ett barn alternativt en rasist.

Anna Suvanna Davidsson

Om skribenten

Ålder: 37 år.
Bor: Stockholm
Gör: Författare och folkhögskolelärare. Känd som @apansattigranen på Instagram där hon har nära 30 000 följare.

Så här gör du för att debattera i Metro:

 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset