Jag tror att rädslan för ensamheten handlar om skräcken för att den ska bli permanent, att man aldrig ska träffa någon. Jag tror det handlar om hur omvärlden och samhället ställer krav på att man bör leva i en tvåsamhet för att vara "lyckad", skriver Charlotte Signell.
Jag tror att rädslan för ensamheten handlar om skräcken för att den ska bli permanent, att man aldrig ska träffa någon. Jag tror det handlar om hur omvärlden och samhället ställer krav på att man bör leva i en tvåsamhet för att vara "lyckad", skriver Charlotte Signell.

Samhället ställer krav på att man bör leva i en tvåsamhet för att vara "lyckad". För att man ska vara normal. För att kunna delta i hela det paket som normen skapat. Men jag har lärt mig nu att jag hellre är med mig själv än med någon som skadar och trycker ner mig, skriver Charlotte Signell.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

”När förälskelse innebär smärta, då älskar man för mycket. När ens samtal med nära vänner mest handlar om honom, hans problem, tankar och känslor. När nästan alla ens meningar börjar med ”han…”, då älskar man för mycket”, skriver Robin Norwood i ”Kvinnor som älskar för mycket”. Givetvis kan vi se samma beteende hos män.

Jag lyssnade på mycket på tjejgrupper från 60-talet när jag växte upp. Sångerskorna sjöng om ett evinnerligt lidande för mäns skull. Idag sjunger Rihanna, Britney Spears, Alicia Keys och Beyoncé om samma sak. Jag läste böcker om omöjlig och ibland farlig kärlek. Den lite mystiska och svåra. Hollywood lärde mig att kärlek var komplicerat, jobbigt och svårt. Det kunde inte bara vara så enkelt att två människor träffades, gillade varandra utan de skulle alltid finnas ett problem. En konflikt. Det var drama, bråk och vilda återföreningar. Tårar. Kaos. Den ”riktiga” kärleken var värd det. Man skulle stå ut.

LÄS MER: Debatt: Tvinga inte barnen att kramas så undviker vi #metoo i framtiden

Genom åren har jag och mina väninnor ältat sönder uteblivna telefonsamtal, dubbla signaler och frågat oss vad personen egentligen vill och menar. Vi har trott oss kunna läsa tankar och analyserat i det oändliga. För ett tag sedan sprang jag på årets rövhatt som alltid ställde in när vi skulle ses, kallade mig idiot och påstod sig ha somnat när han skulle ringa. Jag förlät. Hade överseende. Satt där intill den tysta luren med huvudet fullt av scenarier om hur det kunde vara. Till slut kom det fram att han bodde med en kvinna som han låg med men ”inte var kär i”, som han påstod. Inte ens då lyckades jag ta mitt förnuft till fånga utan svalde glatt i mig hans lögner. Min självkänsla var grusad. Jag mådde pyton.

I sådana lägen önskar jag att det fanns ett annat ord jag kunde använd än kärlek. Beroende? Varför är det annars så svårt att släppa taget om relationer som vi vet inte är bra för oss? Är det rädslan för ensamheten som känns för hotfull? För vi vet att vi förtjänar bättre, det säger ju alla omkring oss hela tiden. Men varför är det så svårt att se det själv? Varför går det inte just då att värdera sig själv högst?

LÄS MER: Debatt: Tack alla män som stöttar #metoo men ni som ska förklara, håll käft

Jag tror att rädslan för ensamheten handlar om skräcken för att den ska bli permanent, att man aldrig ska träffa någon. Jag tror det handlar om hur omvärlden och samhället ställer krav på att man bör leva i en tvåsamhet för att vara ”lyckad”. För att man ska vara normal. För att kunna delta i hela det paket som normen skapat. Men jag har lärt mig nu att jag hellre är med mig själv än med någon som skadar och trycker ner mig.

Jag är långtifrån den enda som sysslar med detta självbedrägeri och jag är trött på att se hur lidande för kärleken romantiseras. Jag vet, det är svårt att sluta älta och stänga dörren. Att gå vidare. Att välja sig själv. Ja, ensamheten är skrämmande. Men jag är hellre ensam än trevar mig fram bland ghostande Tinder-snubbar, rövhattar och folk som man väntar på ska ”upptäcka” att de vill vara med en.

Charlotte Signell

Om debattören

  • Ålder: 36 år.
  • Bor: Stockholm.
  • Gör: Skribent.

LÄS MER: Så här debatterar du i Metro

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset