Om solidaritet med kollegorna i damlandslaget vore lika enkelt som att ställa sig på en presskonferens med armarna i kors och ropa ett slagord skulle fotbollen säkert redan vara jämställd, skriver Paul Bengtsson.
Om solidaritet med kollegorna i damlandslaget vore lika enkelt som att ställa sig på en presskonferens med armarna i kors och ropa ett slagord skulle fotbollen säkert redan vara jämställd, skriver Paul Bengtsson.

Om herrarna verkligen vill ha en schystare sport borde de göra som sina norska kollegor och sänka sina löner för att skänka mellanskillnaden till damerna så att de får lika löner, skriver Paul Bengtsson.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Ingen kan väl ha missat efterspelet på Sveriges tunga förlust mot Tyskland. Förhoppningsvis har ingen heller missat Jimmy Durmazs lugna och värdiga svar på hatet han fått utstå, uppbackad av lagkamraterna som skanderar “fuck rasism” i en mäktig solidaritetshandling. Men nu när de tagit ställning mot rasism är läget bra att ta ställning mot sexism genom att matcha sina löner med damlandslagets.

Om solidaritet med kollegorna i damlandslaget vore lika enkelt som att ställa sig på en presskonferens med armarna i kors och ropa ett slagord skulle fotbollen säkert redan vara jämställd.

Missförstå mig rätt. Det är förstås ingen småsak att herrlandslaget ställer sig bakom Durmaz. Jag skulle gärna ta det här för givet, för det är inte konstigt att backa en kollega som får så mycket hat. Men i dagens hårda klimat blir lagets korsade armar och buttra ansikten en frisk fläkt. Istället för att nöja sig med ett pressmeddelande ställer de upp bakom Durmaz och hans ord på planen. Det ska de ha en stor eloge för, och inget jag tänker säga nu ska förta det.

Om solidaritet med kollegorna i damlandslaget vore lika enkelt som att ställa sig på en presskonferens med armarna i kors och ropa ett slagord skulle fotbollen säkert redan vara jämställd. Trots att herrarna inte alltid verkar vilja se det som deras problem så är de inte publik som är begränsade till slagord. Om de verkligen vill ha en schystare sport borde de göra som sina norska kollegor. De sänkte själva sina löner så att mellanskillnaden kunde gå till att lyfta damernas löner till samma genomsnitt. “En självklarhet”, tycker norske kaptenen Stefan Johansen, “norsk fotboll ska vara i framkant.”

LÄS MER: Debatt: Politiker – ni måste rädda livet på min generation

Det är inga små siffror det handlar om. I Norge fick damlaget ett lönepåslag på 2,5 miljoner kronor medan herrarna backade från ungefär 550 000 kronor. Enligt SVT:s granskning tjänar herrarna i snitt nära 1,9 miljoner kronor i månaden, damerna inte ens 25 000. En kvinnlig proffsspelare kan alltså få svårt att försörja en familj medan en man blir miljonär. Samtidigt rankas damerna konsekvent högre än herrarna i Fifas ranking. Hur kan de skillnaderna vara rimliga? Vad tycker ni själva, grabbar? Vilka signaler sänder det?

Fotboll tillhör fortfarande oss män. Det finns andra ännu dystrare exempel. En brittisk studie visar att fler kvinnor blir misshandlade av sina manliga partners efter en landskamp. Det gäller både när de vinner och förlorar. Under stora internationella tillställningar som VM ökar sexköp och kvinnor blir antastade på gatan, däribland en reporter mitt under livesändningen. Här finns ett tydligt samband med hur vi värdesätter vilka som deltar i sporten. Jimmy Durmaz har själv engagerat sig för att ändra dessa attityder under hashtagen #stoppaskitsnacket.

LÄS MER: Debatt: Släpp in män i debatten om våldet mot kvinnor

Att matcha sina löner med damlandslaget skulle inte bara innebära ekonomisk rättvisa. Jag tror det är svårt att underskatta betydelsen av en sådan handling. Det skulle vara ett symboliskt erkännande att sporten tillhör kvinnor lika mycket som män. Att kvinnors blod, svett och tårar är lika mycket värda. Det skulle ge ett välförtjänt erkännande åt damlandslaget och ny energi åt tjejerna i knattelagen. Och det utrymme de vinner, det förlorar hustrumisshandlarna och torskarna.

Frågan är väl inte om, utan när, det sker. Det kan vara nu eller om några år. Herrarna kan fortsätta sitta vid sidan och bli den sista generationen landslagsspelare som lät lönerna vara orättvisa. Eller så kan de dra åt skosnörena och sparka igång förändringen nu med en gång.

Paul Bengtsson

Om skribenten

Ålder: 26 år

Ort: Uppsala.

Sysselsättning: Studerar sociologi och genusvetenskap.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset