"Nu väljer jag att visa mitt ansikte offentligt, även om jag vet att det är en direkt fara för mitt liv. Men jag har inget val. Jag har precis fått mitt tredje avslag från Migrationsverket efter snart tre år i Sverige och jag vill berätta min historia."
"Nu väljer jag att visa mitt ansikte offentligt, även om jag vet att det är en direkt fara för mitt liv. Men jag har inget val. Jag har precis fått mitt tredje avslag från Migrationsverket efter snart tre år i Sverige och jag vill berätta min historia."

Självklart kommer min släkt att straffa mig. Det är en del av hederskulturen och just nu är jag en skam för hela släkten, som första tjej någonsin som flytt från sin man, skriver Sara.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Jag älskar snickers och min katt, börjar plugga till journalist nu i höst och har precis lärt mig cykla. Än så länge låter det som vilken 18-åring som helst. Men utöver detta lever jag skyddat. Jag är hotad av personer som bor i Sverige, av min egen släkt och av mannen som jag blev bortgift till när jag var barn.

Mina vänner i Sverige pratar om sina drömmar efter studenten. Jag undrar hur länge till jag kommer överleva.

Nu väljer jag att visa mitt ansikte offentligt, även om jag vet att det är en direkt fara för mitt liv. Men jag har inget val. Jag har precis fått mitt tredje avslag från Migrationsverket efter snart tre år i Sverige och jag vill berätta min historia. Om inte för min skull, så för andra tjejer.

LÄS MER: Debatt: Pappor får för mycket kredd

Vad tänker du på när du hör ordet ensamkommande barn? De flesta säger afghanska killar, men de finns tjejer också. En av dem är jag, jag heter Sara och har flytt hit från Afghanistan. Att fly som tjej kan många gånger vara ännu svårare än som kille, och inga av mina vänner som är ensamkommande tjejer vågar visa sig offentligt. Många bor skyddat. Men vi finns. Och vi behöver Sveriges hjälp.

Ni har kanske hört talas om hederskultur? Som tjej i Afghanistan är risken stor att du blir bortgift som barn, och att du sedan lever med förtyck från din man och dina manliga släktingar.

Jag kom till Sverige 2015 och sökte skydd för att jag blev bortgift som barn mot min vilja till en man som fysiskt och psykiskt misshandlade mig. Ni har kanske hört talas om hederskultur? Som tjej i Afghanistan är risken stor att du blir bortgift som barn, och att du sedan lever med förtryck från din man och dina manliga släktingar. Jag såg min enda chans att bli fri genom att fly.

Nu har jag pluggat, fått svenska vänner och lär mig den svenska kulturen. Jag börjar gilla den, även om jag ibland saknar fruktträd, de söta bullarna som servas på Eid och mer glada färger på kläder. Jag har lärt mig svenska, älskar fika och vet att det är viktigt att passa tider. Och att kvinnor är lika värdefulla som män. Detta är helt nytt för mig. Sverige känns som hemma.

LÄS MER: Debatt: Fyra saker du kan säga för att ifrågasätta rasister

Jag såg med stora ögon på allt som hände under #metoo i Sverige hösten 2017 och kände stort hopp. Hopp om att svenska tjejers situation skulle kunna bli bättre, men också hopp för mig och andra ensamkommande tjejer. Under #metoo blev det väldigt tydligt att kvinnor som under lång tid påvisat varit med om trakasserier eller orättvisor inte blivit trodda, eller lyssnade på.

Mina möten med Migrationsverket har till största delen bestått av att de på väldigt otrevliga sätt anklagar mig för att ljuga. Att de inte tror på mig. Precis som alla tjejers vittnesmål under #metoo. Och trots alla bevis som jag hade med mig på barnäktenskapet och de dokumenterade hoten, så fick jag bara svaret: du ljuger. Och sedan avslag. Och avslag igen.

Det är sorgligt att Sverige verkar ha gått från ett varmt och öppet land, som tog emot personer i nöd och trodde på deras historier, till att nu, vad jag har hört, ha en av Europas hårdaste gränskontroller. Vad är ni så rädda för? Är ni rädda för mig?

Att återvända är lika med fara. Självklart kommer min släkt att straffa mig. Det är en del av hederskulturen och just nu är jag en skam för hela släkten, som första tjej någonsin som flytt från sin man. Sannolikheten är stor att jag blir mördad, kanske redan om några veckor.

Drömmen att vara fri är den största. Den har Sverige möjlighet att ge mig och andra tjejer.

Ps. Jag får ofta beröm för min svenska efter snart tre år i Sverige, men vill ändå erkänna att det är personer som bott hela sitt liv i Sverige som har korrekturläst denna text. Ds.
Sara, 18 år.

På grund av att Sara uppger att hon lever med en hotbild väljer Metro att inte publicera hennes efternamn eller bostadsort.

Om debattören

• Ålder: 18 år

• Sysselsättning: Pluggar media på gymnasiet
Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset