"Hur skulle du känna om det var just din Lisa, Pelle eller Samira som blev utan en inbjudan nästa gång?", skriver Anna Pietiläinen.
"Hur skulle du känna om det var just din Lisa, Pelle eller Samira som blev utan en inbjudan nästa gång?", skriver Anna Pietiläinen.

På varje hylla på förskolan sitter ett kort med texten ”Välkommen till mitt kalas”. Alla barn (och föräldrar) är välkomna – alla förutom min son och två-tre andra pojkar. Vad vill du som vuxen sända för signaler när du öppet exkluderar några få barn från ditt barns födelsedagskalas?, skriver Anna Pietiläinen.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Om jag blundar och lutar mig tillbaka återvänder jag snabbt till minnena av den ljuva barndomen. Jag hör tonerna av Spice Girls, jag känner doften av Dateparfymen som sprider sig och jag känner smaken av den trefärgade glassen som slevats upp ur tvålitersförpackningar. Jag kan nästan ta på förväntningarna som hänger i luften när fiskedammen riggas upp. Och i samma stund när jag fått ”napp” öppnar jag ögonen och får en käftsmäll av verkligheten. Här står jag idag, ungefär två decennier senare och ska hämta min treårige son på förskolan.

På varje hylla sitter ett bubbelgumsrosa kort med snirklig text: ”Välkommen till mitt kalas”.

Alla barn (och föräldrar) är välkomna – alla förutom min son och två-tre andra pojkar. Medan jag försöker distrahera min kvicke treåring, lyfter han blicken mot hyllorna och frågar mig:

– Vad är det mamma? Är det kalas? Varför har inte jag något kort på min hylla?

Och där och då sätter Björn Afzelius ”Tusen bitar” ord på varenda känsla jag får i kroppen. Vad svarar man?

LÄS MER: Debatt: Inför självkänsla som ämne i skolan för att rädda våra ungdomar

– Alla barn är bjudna förutom du?

Aldrig i livet.

Min första reaktion blir en enorm ilska, detta är ju bara så fruktansvärt fel!

Därefter väller den överväldigande vågen av ledsamhet över mig och till sist bär mina känslor till direkt aktion. Förskolechefen som lägligt nog är på semester får ett mejl. Därefter fortsätter jag att spåna på en lösning och ett svar. Jag behöver svar på hur jag ska bemöta mitt barn i eftermiddag när jag ska hämta honom på förskolan efter att han senast i morse frågat om jag redan har tagit hem hans inbjudningskort eftersom hans inte finns på hyllan. Återigen, vad svarar jag på det?

Jag har ju självfallet stor förståelse för om man inte kan bjuda alla (är det något jag lärt mig som förälder så är det att kalas inte är gratis) men då hänger man inte heller upp inbjudningskorten på förskolan som en öppen buffé för alla förutom ett par barn.

LÄS MER: Debatt: Barnmorskan: Så stressig är en natt på förlossningen – minut för minut

Nu vänder jag mig till dig, du som är förälder och väljer att göra på detta sätt. Vad vill du sända för signaler när du så öppet exkluderar några få barn? Hur känns det i ditt mamma- eller pappahjärta när du öppet utesluter ett treårigt barn och som direkt kan upplevas som mobbning? Hur skulle du känna om det var just din Lisa, Pelle eller Samira som blev utan en inbjudan nästa gång? Inte så nice, eller hur? Jag hoppas verkligen att ditt barn växer upp och trots din uppenbara brist på känsla för kamratskap, blir en fin individ.

Min ilska och min ledsamhet har börjat generera en dröm framför mina ögon. En dröm om ett öppet kalas som alla barn är välkomna till. Ett kalas där barnen får leka sig svettiga under hela-havet-stormar, där de får äta sig proppmätta på glass ur tvåliters förpackningar och där vartenda drag i fiskedammen är ett ”napp”. Ett kalas som barnen får bära med sig som ett ljuvt minne och som de med värme kan tänka tillbaka på när de själva, tjugo år senare, sitter på sitt kontor en vanlig fredag i februari.

Anna Pietiläinen

Om debattören…

Ålder: 27 år.
Bor: Stockholm.
Gör: Receptionist.

Så här gör du för att debattera i Metro:

 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset