Ingen bär på en hemlig rasist som en alien i magen, skriver Annika Bryn.
Ingen bär på en hemlig rasist som en alien i magen, skriver Annika Bryn.

Det krävs en rasistisk omgivning och en egen trångsynthet – och kanske allmän känsla av att vara orättvist behandlad och förfördelad – för att bli rasist, skriver Annika Bryn.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Verklig, hatisk rasism är ett stort problem, men även icke aggressiv så kallad vardagsrasism, som bottnar i ren okunnighet är, om inte annat, enormt tröttsam för den som råkar ut för den.

Länge trodde till exempel ljushyade svenskar (det fanns just inga andra) att mörka människor ”har rytmen i blodet”, eftersom de enda svarta de sett var i musikaliska biroller på film – och då var det bara den absoluta gräddan av svarta artister de fick se. Först när de mötte sin första tondöva svarta kompis med två vänsterfötter förstod de att de haft fel. Och poängen är att då ändrade sig de allra flesta utan problem, eftersom det de trott inte var verklig rasism.

Vi behöver för det mesta inte frukta att en skum elak rasist plötsligt poppar upp ur något ondskefullt, själsligt skrymsle inom oss.

Vi är inte födda rasister. Vi behöver för det mesta inte frukta att en skum elak rasist plötsligt poppar upp ur något ondskefullt, själsligt skrymsle inom oss, och den nervositet man som ljus svensk upplever inför ett möte med en utomeuropé man inte känner behöver man faktiskt inte skämmas för. Man lär sig eftersom.

Att vara nervös inför någon vars koder man tror att man inte kan och rädd att inte förstå vad som sägs, är bara det motstånd vi alla kan känna inför risken att misslyckas i ett möte så att det blir pinsamt. Troligen är man också rädd för att råka såra någon med sitt eget uppträdande. Den andra personen kanske tolkar mig helt fel och blir ledsen? Eller arg? Vad gör jag då?

LÄS MER: Debatt: Rinkeby kan inte smita från mediedrevet

Det här gäller i många sorters nya möten, som när man som en alldeles vanlig Svensson står inför till exempel Lady Gaga, eller en kunglighet eller världsberömd författare. Vi kanske ler fånigt och stammar. De flesta av oss blir inte helt naturliga.

Verklig rasism (som också spiller över till religioner och språk och närs av gamla myter och lögner på nätet) är något helt annat. Det är en känsla att bara i kraft av utseende, kultur och nationalitet vara överlägsen på alla sätt. Eller underlägsen, som när antisemiter tror att judar har en speciell, av vetenskapen helt oupptäckt ond gen som dessutom gör dem övermänskligt intelligenta, så att de kan ”styra världen”. 

Att vara rasist är att bli förolämpad bara av att se folk man vill tro är onda eller främmande, kort och gott att kanalisera sina allmänna frustrationer på folk som man stämplar som ”annorlunda” och dessutom ”fel”. Åtminstone fel i ens egna trakter. Det är också att bli kränkt av att behöva förstå något man inte visste tidigare.

På riktiga rasister spelar rim och reson ingen roll.

Det här finns förstås inte bara hos så kallade infödda svenskar, utan hos många i en rad grupper, individuellt och/eller kulturellt. På riktiga rasister spelar rim och reson ingen roll. Inga positiva upplevelser kan få dem att bli av med sin misstänksamhet. De vill vara förbannade.

Så jag tror de flesta så kallat etniska svenskar kan koppla av. Vi föds inte till rasister, inga barn gör det. Ingen bär på en hemlig rasist som en alien i magen. Det krävs en rasistisk omgivning och en egen trångsynthet – och kanske allmän känsla av att vara orättvist behandlad och förfördelad – för att bli det. De flesta av oss tror verkligen på alla människors lika värde.

Annika Bryn, kriminalförfattare

Om debattören:

Bor: Stockholm.
Gör: Frilansjournalist och deckarförfattare.

Så gör du för att debattera i Metro:

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om rasism