Jag och min ångest var det mörka som störde i tacomyset och på barnkalaset. Vännerna hade inte ens tid att ringa upp eller svara på sms för det var så mycket med allting, skriver Charlotte Signell.
Jag och min ångest var det mörka som störde i tacomyset och på barnkalaset. Vännerna hade inte ens tid att ringa upp eller svara på sms för det var så mycket med allting, skriver Charlotte Signell.

Våra flöden fylls av kommentarer som ”var inte rädd för att sträcka ut en hand till någon som mår dåligt”, men de dagar jag var på sjukhuset på grund av psykisk ohälsa kom inte en enda av mina vänner och hälsade på. De hade så mycket helt plötsligt. Jag och min ångest var det mörka som störde i tacomyset och på barnkalaset, skriver Charlotte Signell.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

När någon tar sitt liv fylls våra flöden med meningar som ”såg ingen?”, ”var inte rädd för att sträcka ut en hand till någon som mår dåligt” eller ”våga visa att du bryr dig”. Varför?, undrar många. Fanns det ingen som såg? Eller valde omgivningen att inte se?

Jag är en av många människor som lider av psykisk ohälsa. Jag gjorde min första intox (akut omhändertagande vid förgiftning, reds.amn) som 15-åring och har vid flera tillfällen magpumpats på akuten efter att ha tagit för många tabletter. Jag har lidit av djupare depressioner hela mitt liv. Jag har tyngre diagnoser och vissa dagar har jag sådan ångest att jag inte klarar av att ta mig ur sängen. Givetvis har det hela avfärdats som ”rop på hjälp”. Det är ”bara lite borderlinebeteende”. Jag är bara ”en hysterika som vill ha uppmärksamhet”.

LÄS MER: Debatt: Fem krav att ställa på alla företag du handlar av

Jag var inlagd för depression för några månader sedan. Det var en tidsbegränsad inläggning, redan när jag lades in bestämdes hur många dagar jag skulle vara kvar. Jag skulle bara ”stabiliseras”. De dagar jag var på sjukhuset kom inte en enda av mina vänner och hälsade på. De hade så mycket helt plötsligt. Jag och min ångest var det mörka som störde i tacomyset och på barnkalaset. Det dåliga samvetet. De hade inte ens tid att ringa upp eller svara på sms för det var så mycket med allting.

I mina bittraste stunder hoppas jag att de ska få känna hur det känns. Att gråta sig till sömns i landstingslakan där man väcks gång på gång av att patrullerande skötare lyser på en med ficklampa.

När det väl gäller har folk ”nog med sig själva”.

LÄS MER: Debatt: Fler övervakningskameror kan öka tryggheten

Min ångest har gjort mig ensam. Människor har undrat om jag är galen. Nej. Jag är bara en helt vanlig kvinna som har mått dåligt i perioder. Det finns ett fåtal som tagit upp ämnet om min psykiska ohälsa rakt ut. Jag har svarat ” äsch, det är ok, det var bara lite svajigt just då”. Rädd för att tynga andra. Vara till besvär. Folk frågar om man har någon att prata med. Men de utgår alltid från att den där någon ska vara någon annan än de själva.

Vi talar helst inte om stigmatiserade ämnen som självmord och personlighetssyndrom. Risken är ju att någon faktiskt öppnar sig och berättar hur det egentligen är om vi för ämnet på tal. Vi vill ju inte bli medberoende. Eller ofrivilligt tvingas bli den som bär någon annans ångest våra axlar. Så bäst att inte säga något. Tiga ihjäl ämnet. Vi känner väl alla till att vi måste akta oss noga för energitjuvar.

Jag har vant mig vid en sjukvård som sviker mig när jag mår som sämst. Vid läkare och vänner som gör sig otillgängliga när det väl gäller. Jag bär min ångest själv.

Mänsklig värme, snälla kom närmre.

Charlotte Signell

Om debattören:

  • Ålder: 36 år.
  • Bor: Stockholm.
  • Gör: Skribent.

Hjälplinjer – behöver du någon som lyssnar?

  • Självmordslinjen: Telefon 90101, chatt eller mejl ([email protected]). Har öppet kl: 06-24 varje dag.
  • Jourhavande medmänniska: Telefon 08-702 16 80. Har öppet alla nätter mellan kl: 21-06.

 

Så här gör du för att debattera i Metro:

 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset