Jag är orolig att de inte ska veta vad ett nej betyder, skriver frilansskribenten Anna Nilsson.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Jag ser på mina två tonårspojkar. Två fina, omtänksamma och kramgoa killar. Jag är stolt över dem. Samtidigt orolig. Lika mycket som jag är orolig för att min dotter ska bli utsatt, nedvärderad och förminskad är jag orolig att mina söner kommer att utsätta, nedvärdera och förminska. Att inte veta vad ett nej betyder. Att våga stå upp för vad som rätt och fel. Att våga säga ifrån. Att lyssna.

Fotbollsplan, hockeyrinken, omklädningsrummet och skolkorridoren. Killar växer upp ett helt liv där de kommer att befinna sig i olika rum, där hårdhet helt enkelt blir en överlevnad. Om man buntar ihop ett gäng grabbar och stoppar de i en utsatt miljö så händer det något med dem. Det föds en attityd. Det enskilda barnet måste attackera för att inte attackeras. I de här rummen händer det något med barnen. Något som skulle kunna undvikas.

Efter varje träning eller match åkte jag hem med en bubblande ilska. En ilska som till en början riktades till spelarna på plan.

Under mina år som fotbollsmamma har jag stått på otaliga matcher och träningar. Från det att mina grabbar fyllde sju respektive sex har de gått på fotboll. Då i samma lag. Det fanns inget lag för min yngsta grabb. Efter varje träning eller match åkte jag hem med en bubblande ilska. En ilska som till en början riktades till spelarna på plan.

– Va fan gör du? Du skulle ju passa mig.

Detta är ett av många exempel som for omkring på plan. Eller kroppsspråket, när en spelare sträcker ut armarna i ren frustration för att lagkamraten missat ett mål.

LÄS MER: Debatt: Sverige är inte jämställt – flickrollen är snävare än någonsin

Om det redan i den åldern tillåts att ha den här nivån på samspelet, vad lär sig barnen då? Vi frågar oss varför män många gånger har svårt för att tala om känslor. Varför fler män begår självmord än kvinnor. Varför män inte ber om hjälp. Varför män inte har samma relationer som kvinnor. Jag tänker att om du redan som sexåring lär dig att du måste bete dig på ett visst sätt för att överleva, inte hånas, inte bli sårad, då skapar du ett skydd. Ett skydd som blir din egen fiende. Mer vuxna måste finnas med barnen. Goda förebilder och utbildade förebilder. Tyvärr så arbetar de flesta inom ungdomsidrotten ideellt. Det betyder att vi ska vara tacksamma att de ger av sin tid. Det betyder också att vi inte kan ställa samma krav på dem som på en betald tränare.

När mina pojkar spelade i samma lag så slutade det med att min yngsta inte ville spela längre. Trots att han var lika bra som sina äldre lagkamrater. Han tyckte inte det var kul trots att han älskade fotboll. Jag tog upp det med tränarna. Att även jag sett en jargong på plan som inte är okej. Till svar får jag en axelryckning, det är ju pojkar. Och vi har inte tid att se vad alla gör hela tiden. Nu kanske ni tänker att detta skulle gälla specifikt det här laget och de här tränarna. Men tro mig, jag har stått på många olika matcher och träningar genom åren. Och problemet ligger inte bara där. Det ligger också hos föräldrarna, främst papporna. När man är tvungen att ha matchvärd för juniorfotboll för att se till att papporna vid sidan av plan sköter sig. Då är det något fel.

När man är tvungen att ha matchvärd för juniorfotboll för att se till att papporna vid sidan av plan sköter sig. Då är det något fel.

Vi måste alla gå samman och hjälpas åt att förändra våra könsroller från början. Fler utbildade vuxna både inom idrotten och i skolan. Kanske de inte ens ska vara i ett omklädningsrum överhuvudtaget. Är det någonstans en tonårskille kan känna sig blottad så är det väl naken i en dusch med femton andra killar.

Anna Nilsson

Om debattören:

Ålder: 40 år.

Ort: Uppsala.

Sysselsättning: Frilansskribent.

Så gör du för att debattera i Metro

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset