"På Stockholms Universitet fick jag själv uppleva att lärarna försökte hindra psykologstudenter att själva pröva att gå i KBT", berättar Dan Katz om sina psykologstudier på 90-talet.
"På Stockholms Universitet fick jag själv uppleva att lärarna försökte hindra psykologstudenter att själva pröva att gå i KBT", berättar Dan Katz om sina psykologstudier på 90-talet.

Patienterna får lida när förespråkarna för psykodynamisk terapi lägger mer energi på att bråka, istället för att lära sig de metoder som visat sig fungera bäst, menar KBT-psykologen Dan Katz.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Det är krig i terapisverige. I höstas presenterade Socialstyrelsen sina senaste rekommendationer för behandling av folksjukdomarna depression och ångest. Riktlinjerna var inte särskilt sensationella, utan överensstämde med de rekommendationer som finns i de länder som dominerar forskningen – USA och Storbritannien. Som psykologisk behandling prioriteras i första hand den stora samling metoder som kallas för KBT – kognitiv beteendeterapi. Detta har väckt stor ilska bland företrädare för den terapiform som dominerar bland svenska behandlare: psykodynamisk terapi (PDT).

Utifrån kan det se ut som Davids kamp mot Goliat. Missförstådda terapeuter som tar kamp mot en stor myndighet. I själva verket är rollerna omvända: Ett sedan länge pågående krig mellan den majoritet av behandlare i Sverige som bedriver PDT och den minoritet som utbildat sig i de metoder som har starkast vetenskapligt stöd: KBT.  

LÄS MER: Debatt: Shoppingmissbruk ökar och är enkelt att dölja

När jag gick min grundutbildning till psykolog på 90-talet viftades de goda resultaten för KBT bort med argument som ”människan är för komplex att mäta” eller att ”det är bara symtomreduktion”. Att forskning redan på 80-talet kunde visa att KBT fungerade vid tillstånd som tidigare som ansetts mycket svårbehandlade eller obotliga – tvång, paniksyndrom och olika fobier – ignorerades. I vissa fall antyddes det för oss av våra lärare att behandlingarna inte fungerade i verkligheten eller att resultaten berodde på forskningsfusk. Föraktet för KBT var massivt. På Stockholms Universitet fick jag själv uppleva att lärarna försökte hindra psykologstudenter att själva pröva att gå i KBT. Jag har ett otal gånger fått berättat för mig om hur en grupp studenter på en annan psykologutbildning fick en avhyvling av kursansvarige då deras intresse för KBT ansågs tyda på en förkastlig människosyn.

Senare bytte man taktik för att diskvalificera KBT:s resultat. Nu blev argumenten att psykoterapeutisk metod inte har någon betydelse och att den avgörande faktorn är alliansen mellan behandlare och patient. Att KBT-metoder även visat sig fungera vid internetbehandling där man aldrig träffar sin behandlare viftades bort, likaså den absurda konsekvensen att då behövs ingen metod alls. När nya rön visade att inga behandlingar var särskilt bra vid en undergrupp av depressioner – de mindre allvarliga – togs det inte som bekymrande nyheter. I stället jublades det, för samtidigt visade det sig att PDT-behandlingar var nästan på samma mediokra nivå som KBT.

Fram till mitten av 90-talet var det bara en, eller möjligen två psykologutbildningar där det över huvud taget var möjligt att – som tillval – lära sig KBT. Så med några undantag har de psykologer som tog examen innan 2000 (det är en femårig utbildning) ingen KBT-utbildning alls. Fortfarande kan man examineras från en del psykolog- eller psykoterapeututbildningar utan att ens kunna grunderna i KBT. Därför torde det endast vara en minoritet av Sveriges legitimerade behandlare som kan de behandlingar som visat sig fungera bäst, trots att man enligt lag skall erbjuda evidensbaserad behandling.

LÄS MER: Debatt: Zytomierska kan stanna hemma om det är så jobbigt med diabetiker

Så vad är det man från PDT-håll bråkar om? Att vid den enda diagnos där PDT har adekvat stöd, mindre svåra depressioner, är Socialstyrelsens rekommendation att man bara ”kan” använda PDT, inte att man ”bör”…

Jag skäms för mina kollegor. Man skulle önska att de i stället ägnade sin energi åt att lära sig de metoder som, oavsett terapiform eller ideologi, visat sig hjälpa våra medmänniskor.

Som i alla krig är det en tredje part som får lida: patienterna.

Dan Katz, psykolog och psykoterapeut

Om skribenten:

  • Leg. Psykolog
  • Leg. Psykoterapeut
  • Handledare i KBT
  • Styrelseledamot i Vetenskap och Folkbildning

Så här gör du för att debattera i Metro:

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset