Nu vill jag inte mer. Jag ska ta tillbaka mig själv och min kropp från samhällsidealens sjukliga, livsfarliga grepp, skriver Anna Himmelstrand.
Nu vill jag inte mer. Jag ska ta tillbaka mig själv och min kropp från samhällsidealens sjukliga, livsfarliga grepp, skriver Anna Himmelstrand.

Jag vet att det finns så många fler därute, så många med liknande upplevelser. Så jag tänker, ska vi sluta nu? Sluta hata oss själva, skriver Anna Himmelstrand.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Jag har spenderat nästan 25 år av mitt liv med att hata min kropp. Varje dag. Jag stod inte ut med att se den och ville absolut inte att någon annan skulle se den.

Jag har tänkt så många gånger att jag ska skärpa mig; det är ju löjligt, detta är bara i mitt huvud. Alltihop för att återigen falla tillbaka i självföraktet, dieterna och hysteriträningen. Allt var fel, fel, fel. Aldrig räckte jag till. Fettet var ändå där. Magen dallrade ändå. Jag köpte korsetter, räknade kalorier, hoppade över måltider, och åt till slut nästan bara druvsocker och drack kaffe. För “nothing tastes as good as skinny feels”. Men jag mådde aldrig bättre, även om vågen sa att kilona försvann.

Kroppsföraktet är inget liv. Men kroppen är liv. Min kropp är, trots mjuk mage och runda kinder, så jävla stark.

Men. Nu räcker det. Detta beteende har ju inte bara skadat mig själv, utan även dem runt omkring mig. De personer som jag skjutit bort, som jag inte kunnat släppa in. Som jag trott att jag “räddat” från äckliga mig. Men det räcker nu. Nu vill jag inte mer. Jag ska ta tillbaka mig själv och min kropp från samhällsidealens sjukliga, livsfarliga grepp.

Saken är den att det som fick mig att börja inse hur sjuk jag var, var när jag började följa kroppspositiva konton på Instagram. Plötsligt insåg jag att det inte bara var min kropp som ser ut som den gör. Tänk, det fanns faktiskt fanns fler kroppar som min. Plötsligt kände jag mig inte så fel längre.

LÄS MER: Debatt: Jag måste stirra i mobilen för mina barns skull

Så min resa mot kroppspositivitet har pågått ett tag, men det som verkligen satte fart på mig var Stina Wollters bok “Kring denna kropp”. I boken beskriver Stina till exempel hur hennes styvmor på sin dödsbädd tog tag i hennes arm och beskrev hennes hull som liv. Plötsligt insåg jag att så är det. Kroppsföraktet är inget liv. Men kroppen är liv. Min kropp är, trots mjuk mage och runda kinder, så jävla stark. När det känns som att jag inte orkar, så gör den det. Den fortsätter att sätta ena foten framför den andra, hela tiden. Den har tagit mig igenom varje dag i hela mitt liv. För det är den, kroppen, som ÄR livet. Som GER liv.

Jag vill leva mitt liv. För om hull är liv så har jag mycket av det. Och då tänker jag leva det fullt ut.

“Life is what happens to you when you’re busy making other plans”, som John Lennon sjöng. Livet är ju det som händer när jag annars varit för orolig för om det syns att min mage hänger ut över jeanslinningen. Livet är det som hände under alla år jag ställde in fester, kompiskvällar, dejter och så vidare på grund av att jag inte stod ut med hur jag själv såg ut, när jag inte ville visa mig för någon. Livet är det som händer när man faktiskt vågar tro på att någon tycker att man värd att älska. Trots att man har mjuk mage och små bröst men varken synliga revben eller thigh gap.

LÄS MER: Debatt: Spelbranschen måste våga satsa på annat än våld

Och jag vet att det finns så många fler därute, så många med liknande upplevelser. Så jag tänker, ska vi sluta nu? Sluta hata oss själva. Sluta följa Instagramkonton som bara visar upp ouppnåeliga kroppar. Sluta gå samhällsnormernas ärenden och istället ta kontroll över våra liv och våra kroppar. Se liv istället för fel. För jag har bestämt mig. Jag vill leva mitt liv. För om hull är liv så har jag mycket av det. Och då tänker jag leva det fullt ut.
Anna Himmelstrand

Om skribenten:

Ålder: 30 år
Ort: Göteborg
Sysselsättning: Fritidspedagog och journalist
Instagram: annacatarinabeata

Så gör du för att debattera i Metro:

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om kroppsideal