Föreläsaren Klas Hallberg inspirerades av handbollsspelaren Linnéa Claesons sommarprat till att skriva den här texten.
Föreläsaren Klas Hallberg inspirerades av handbollsspelaren Linnéa Claesons sommarprat till att skriva den här texten.

När många människor är lite modiga påverkas samhället mycket mer än när en enda människa är jättemodig och andra fegar ur. Nu har du Linnéa varit den jättemodiga och det är upp till oss andra att vara lite modiga, skriver föreläsaren Klas Hallberg.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Öppet brev till Linnéa Claeson:

När jag spelade bandy (på is) under min uppväxt på åttiotalet sjöng vi en liten pep-ramsa innan matcherna. Vi stod i en ring med lagkaptenen i mitten.
Han skrek: -Knulla lilla Ulla
Vi skrek: Hej hej hej
Han: – Knulla
Vi: -Hej
Han: -Ulla
Vi: – Hej
Han: -Knulla lilla Ulla
Vi: -Hej hej hej.

Jag reflekterade aldrig riktigt över om den där ramsan var lämplig eller inte. Det där gastade vi högt, precis innan matchen skulle blåsas igång. Alla föräldrar på läktaren borde ha hört den också. Jag har frågat mina. De kommer inte ihåg.

LÄS MER: Debatt: Det är inte din uppgift att kommentera någons övervikt

Jag minns att jag var obekväm med porrfilmerna som vi kollade på i bussen på väg till och från bortamatcherna. Jag tittade i princip aldrig. Tyckte det var pinsamt. Jag hade aldrig haft sex. Aldrig rört vid en naken kropp. Jag hade helt enkelt lite svårt att relatera till filmerna.

När jag var prao-elev på en smidesverkstad i nian fick jag följa med en av svetsarna ut till en kund. När vi kom fram framgick att svetsarens fru hade stuckit dagen innan. Kunden, som kände svetsaren bestämde sig för att trösta sin vän. Han lade handen på svetsarens axel och sa:
– Ja, säga vad man vill om fruntimmer, men skär en ut den där lelle fettebeten så ärra fanimej inte möe å ha.
På ren svenska alltså: ”Skär man ut fittan på kvinnan blir det inte mycket kvar att ha”.

Jag är från en mellanstor svensk stad, uppväxt i en medelklassfamilj med medelbra betyg och ganska medelartade förutsättningar. Ovanstående exempel också är ganska ”medel”. Sånt som de flesta pojkar och flickor är med om och blir vana vid. Möjligen är just dessa exempel lite extra tydliga och stötande, men ändå bara ord. Inget fysiskt våld. Det vore naivt av mig att tro att en hel uppväxt med den här typen av inslag inte påverkat min syn på män och kvinnor. För det är ju inte bara de här exemplen jag kan gräva fram ur minnesbanken. Det finns fler situationer som jag har normaliserat som omedveten försvarsmekanism men som ändå ligger till grund för vem jag är idag.

Debatt: Stoppa kvinnosvinnet i historieböckerna

Det är för att alla vi medelmänniskor, alla vi ”normala”, har normaliserat det onormala som det riktigt sjuka kan få frodas. Det är vi själva. Vi vanliga. Vi medelmänniskor som inte kladdar på varandra i köer, som inte skriker könsord på gatan, som inte skickar penisbilder till folk. Det är vi som ska och kan göra skillnaden.

Vi kan och ska flytta de osynliga gränserna medvetet åt rätt håll. Vi ska synliggöra galenskapen i vardagen och prata om den. Vi ska göra oss själva uppmärksamma på att vi normaliserat det. Först då kommer vi att klara av att reagera i stunden när det händer. När vi märker att kollegor får stå ut med sexistiska skämt, när våra döttrar tränas att förminska sig för att stå ut med grabbars hån, när våra vänner hånar sina partners inför våra ögon etc. etc. etc. i oändlighet.
När många människor är lite modiga påverkas samhället mycket mer än när en enda människa är jättemodig och andra fegar ur. Nu har du Linnéa varit den jättemodiga och det är upp till oss andra att vara lite modiga.

Mina första två åtgärder blir dels den här texten, och att påminna mig i varje ögonblick att jag ska lägga mer fokus på att lära min son vara lyhörd, nyfiken och omtänksam och mindre fokus på att lära min dotter att det är rimligt att hon ska vara rädd i situationer där hon borde kunna vara orädd och fri.

Sedan ska jag ställa mig igen och igen framför spegeln och fundera på vad jag har för rester kvar av värderingar jag inte står för. Huuh…vilken kuslig känsla.
Tack Linnéa för inspirationen!

Klas Hallberg, föreläsare

Fotnot: En längre version av den här texten har tidigare publicerats på Klas Hallbergs Facebooksida.

Om debattören

  • Född och uppväxt i Karlstad och numera bosatt i Stockholm.
  • Har föreläst i drygt tjugo år.
  • Är husfilosof i radioprogrammet P4 Extra med Lotta Bromé.

 

Om Linnéa Claeson

LÄS MER: Vill du också nå en miljonpublik? Så här debatterar du i Metro

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset