Konkurrensen med andra politikområden på nyhetsagendan kan leda till att debatten om utsatta grupper helt enkelt trängs undan, skriver Jörgen Lundälv.
Konkurrensen med andra politikområden på nyhetsagendan kan leda till att debatten om utsatta grupper helt enkelt trängs undan, skriver Jörgen Lundälv.

Medierna har ett stort ansvar menar jag för människor i utsatta livssituationer för att de ska kunna komma till tals och därmed få utrymme i det oerhörda mediebrus och snabbhet som råder i mediernas rapportering, skriver Jörgen Lundälv, docent i socialt arbete på Göteborgs universitet.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Det var i början av maj månad som förre inrikesminister Anders Ygeman föredrog propositionen Nationellt mål och inriktning för funktionshinderspolitiken. Den sägs redogöra för regeringens fokus och arbete för ett samhälle som ska vara mer jämlikt och rättvist för alla människor.

Propositionen kom och det blev tämligen tyst. Den utstakar vägen för funktionshinderspolitiken under många år framåt. Principen om den universella utformningen i samhället sägs vara mycket tung i propositionen. Principen säger att det ska göras rätt från början i utformning och planering i samhället till exempel tillgänglighet, kompetens och utformning av en byggnad. Viktiga frågor således. Ändå så är den funktionshinderspolitiska debatten om brister och möjligheter inte så synlig och tydlig i samhället. Varför är det så? Och är det i så fall ett problem med detta? Konkurrensen med andra politikområden på nyhetsagendan och i den övergripande samhällsdebatten kan leda till att debatten om utsatta grupper helt enkelt trängs undan. Ingen bryr sig eller reagerar på detta förutom de som själva är drabbade och deras närstående.

Debatt: Stoppa kvinnosvinnet i historieböckerna

En annan viktig förklaring tror jag kan vara den ibland intensiva medierapporteringen om så kallade politiska affärer, skandaler och utspel av makthavare och kända personer som helt enkelt gör att resurssvaga inte kan få sina röster hörda i vårt mediesamhälle. Den som ropar högt eller högst hörs också. Medierna har ett stort ansvar menar jag för människor i utsatta livssituationer för att de ska kunna komma till tals och därmed få utrymme i det oerhörda mediebrus och snabbhet som råder i mediernas rapportering. Tempot ökar, röster höjs samtidigt som de utsatta blir alltmer tysta och utsatta.

LÄS MER: Debatt: Det är inte din uppgift att kommentera någons övervikt

Vad kan göras konkret åt denna situation? Jag anser att det är ett stort problem att den funktionshinderspolitiska debatten är så försvagad som den är idag. Detta borde regeringen särskilt uppmärksamma när en ny funktionshinderpolitisk proposition presenterats och det sedan blir mer eller mindre tyst. Vem är intresserad av den? Vem vet vad den innebär på kort och lång sikt?

Funktionshinderspropositionen kom i maj månad och det är definitivt inte försent att offentligt debattera frågor nu, i höst och senare. När världshälsoorganisationen WHO och världsbanken kom med sin världsrapport för sex år sedan var det tyst i den offentliga debatten i Sverige. Likaså i medierapporteringen. Hur ska man tolka detta? Det kan inte vara fråga om historia eller glömska. Funktionshindersfrågor och rättighetsfrågor är globala och berör oss alla.

Jörgen Lundälv, docent i socialt arbete på Göteborgs universitet

LÄS MER: Vill du också nå en miljonpublik? Så här debatterar du i Metro

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset