Detta med att vi förändras när vi får barn är sant. Den villkorslösa kärleken vi känner till de små är sann. Men i takt med att vi förändras glömmer vi bort oss själva och varandra, skriver Mahtab Almqvist.
Detta med att vi förändras när vi får barn är sant. Den villkorslösa kärleken vi känner till de små är sann. Men i takt med att vi förändras glömmer vi bort oss själva och varandra, skriver Mahtab Almqvist.

Nu finns det förmodligen en grupp av er som läser och suckar. Som inte kan förstå att människor som jag ens får skaffa barn. Ni tänker att barnen alltid kommer först, ni samsover förmodligen och ammar tills ungarna kan laga sin egen måltid. Det är inte till er jag skriver, ni är hopplösa. Ni förstår inte oss som värderar egentid, skriver Mahtab Almqvist.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Låt oss prata om det småfolk som vi skapar, de som tar tag i våra hjärtan, våra liv och förändrar de till oigenkännlighet. Vi blir som nya, för alltid förändrade. Vi får höra allt om föräldraskapets fantastiska händelser redan som mycket unga. Det fina med en graviditet, ett sått frö som blir till ett liv.

Men låt oss pausa detta fjäsk kring att vara bra föräldrar en stund. Kanske är jag och min man de enda som känner så här eller så är vi två av få som vågar vara ärliga, utan att vara otacksamma.

Nu finns det förmodligen en grupp av er som läser och suckar. Som inte kan förstå att människor som jag ens får skaffa barn.

När man får en medicin så kommer den alltid med ett långt papper om alla dess biverkningar och följdkomplikationer. Jag hade önskat mig ett sådant ihop med mitt graviditetstest, första barnmorskebesöket eller varför inte redan på ungdomsmottagningen när de delade ut gratis kondomer och p-piller. För även om nätet är fullt av de olika välsignelser vi får med våra barn, så finns det ingen varningstext.

LÄS MER: Debatt: Jag hatar att det är ”fint” att lida som mamma

Detta med att vi förändras när vi får barn är sant. Den villkorslösa kärleken vi känner till de små, är sann. Men i takt med att vi förändras glömmer vi bort oss själva och varandra. Så här kommer min varningstext med alla biverkningar som kommer från den stund du sår ett frö av liv.

Vanliga biverkningar:

  • Illamående
  • En känsla av hjälplöshet hos den part som inte har fröet i sin kropp.
  • Otrolig smärta vid födseln, som inte är vacker.
  • En känsla av ensamhet och utanförskap, partners sinsemellan.
  • Förhållandets välmående kan sakta börja bli oviktig, för att sedan ha blivit så bortprioriterat att det inte går att rädda längre.
  • Samtalsämnen blir alltmer ytliga och oviktiga.
  • Alla relationer, förutom det till fröet, kan försvinna eller förändras radikalt.
  • Sociala medier och filterläggande blir viktigare än att kyssas och se varandra i ögonen, allt för att förmedla att ni är lyckliga.
  • Intima möten mellan partners kan förändras eller torka ut helt.

Varningarna skulle kunna bilda en hel bok.

I slutändan handlar allt om prioriteringar och om den familj som först fanns i fokus – alltså din partner och du. Ta hand om den kärna som gjorde att ni sådde fröet, fortsätt växa tillsammans. Bara för att det finns barn betyder inte det att de är viktigast, fröet är inte prio. Vi:et är viktigare. Fröet kommer växa upp och bli stadig, modig och självsäker, om ni är det.

Vi är starkare som ett vi än som ett halvdant jag med rufsigt hår, noll riktiga vänner och inga egna intressen förutom sopsortering och barnens eftermiddagsaktiviteter. Kanske skulle ett starkare vi kunna hålla ihop familjer som separerar. Kanske skulle ett starkare jag, kunna rädda vi:et.

Ni förstår inte oss som värderar egentid, vi som faktiskt kan tänka oss lämna 45 minuter tidigare på förskolan för att träna och inte säcka ihop och bli osäkra på oss själva. Vi som lämnar bort barnen regelbundet för att ha tid att ligga med varandra utan stress.

Nu finns det förmodligen en grupp av er som läser och suckar. Som inte kan förstå att människor som jag ens får skaffa barn. Ni tänker att det är orättvist mot de som inte kan få, att jag sitter här och gnäller över mitt förhållande. Ni tänker att barnen alltid kommer först, ni samsover förmodligen och ammar tills ungarna kan laga sin egen måltid.

Det är inte till er jag skriver, ni är hopplösa. Ni förstår inte oss som värderar egentid, vi som faktiskt kan tänka oss lämna 45 minuter tidigare på förskolan för att träna och inte säcka ihop och bli osäkra på oss själva. Vi som lämnar bort barnen regelbundet för att ha tid att ligga med varandra utan stress. Vi som prioriterar oss och inte fröet. Vi som inte dömer andra föräldrars strider lika hårt, vi som inte pekar med hela handen om hur andra ska uppfostra sina barn, vi som ibland highfive:ar när vi ser andra tjafsa med sina barn. Detta är skrivet till oss och de stackare som är lika oss, men inte sått sitt frö ännu.

LÄS MER: Debatt: Ni män bidrar bara i hemmet när ni känner för det – men det går att förändra

Så ett frö, men var medveten att stunderna av lycka, tacksamhet och välsignelse inte är hela vardagen. Det finns en baksida, den är viktig att veta om och vara förberedd på. Annars försvinner det ni en gång sett som det bästa som hänt er. Ni ersätter varandra med någon som kommer lämna er om några år.

Mahtab Almqvist

Om skribenten

Ålder: 34 år.

Ort: Uppsala.

Så här gör du för att debattera i Metro:

 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset