Kärleken till barnen är oändlig och ställer inga krav. Den bara finns där helt villkorslös och sann, skriver Katarina Wilk.
Kärleken till barnen är oändlig och ställer inga krav. Den bara finns där helt villkorslös och sann, skriver Katarina Wilk.

Några i bekantskapskretsen tycker jag borde släppa taget och frågar om det inte är skönt att få sitt liv tillbaka. För mig handlar det inte om curling eller att jag inte skulle ha eget liv. Jag har ett fullt fungerande liv tack, skriver Katarina Wilk.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Min lycka finns i att jag fick bli din och din brors mamma. Med den meningen avslutade jag talet jag höll på min sons studentmottagning. Innan det hade jag läst några rader om hur min son definierade lycka.

Det handlar inte om att jag inte kan släppa taget.

Något som också gör mig lycklig är Lindas Skugges bok Flygfärdig. Hon skildrar sin oro över att det börjar bli dags att släppa barnen. Hon beskriver livet med barnen som livets längsta kärleksrelation. Malin Persson Giolito nämner boken så fint i en krönika i Aftonbladet: Finast är att jag slipper känna mig ensam om att sörja att den bästa tiden i livet snart är över.

Den bästa tiden må vara över men kärleksrelationen tar aldrig slut. Kärleken till barnen är oändlig och ställer inga krav. Den bara finns där helt villkorslös och sann.

LÄS MER: Debatt: Erkänn spelkulturen som en kultur

Jag tycker också att det är skönt att man inte är ensam om de här känslorna. För känslorna övermannar mig dessa dagar. Ibland är de nästan alldeles för starka. Att min äldsta son är flygfärdig, på väg ut i livet är ett väldigt speciellt ögonblick. Ett avstamp, ett kapitel som stängs. Kanske det finaste av de alla. Några dagar innan studenten svänger jag förbi min mamma och hämtar upp ett album som mina föräldrar gjorde när han föddes. Tänker på min pappa som inte får uppleva den här dagen. Messar bästa väninnan som mist sin mamma och även hon har en blivande student hemma och jag frågar om hon är lika gråtmild som jag. Vi skickar hjärtan på mess till varandra. Vi gråter. Dagen innan tränar jag på mitt tal och tänker att jag aldrig kommer att kunna hålla det. Lycka, stolthet, förväntan och en känsla av förlust och sorg trängs i mitt bröst. Men framförallt en känsla av att livet rinner ifrån mig.

Några i bekantskapskretsen tycker jag borde släppa taget och frågar om det inte är skönt att få sitt liv tillbaka. Ibland blir jag nästan provocerad av de där frågorna. Mitt liv är inte utlånat till mina barn. Det jag har velat göra har jag gjort. Några berättar att de längtar tills deras barn växer upp så att de äntligen kan förverkliga sig själva och sina drömmar. När jag hör det undrar jag om jag är från en annan planet. För mig har inte mina barn varit något som jag vill bli av med. Inte heller har livet tillsammans med barnen varit något sorts undantagstillstånd.

LÄS MER: Replik: Vi som säljer sex tycker inte likadant – lyssna på oss alla

Det handlar inte om att jag inte kan släppa taget. Faktumet att kapitlet är slut har för mig en viss existentiell innebörd. Livet går helt enkelt för snabbt och jag hinner inte med. Och i ögonblick som dessa blir det extra tydligt. För mig handlar det inte om curling eller att jag inte skulle ha eget liv. Jag har ett fullt fungerande liv tack. Det är inte på något vis försämrat av att min son är på väg att flytta. Men att det rinner iväg är sanning. Precis som Linda Skugge och många andra menar. Allt annat är ju lögn. Eller kanske bara förnekelse.

Katarina Wilk

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset