På nästan varenda Pridefest, föreläsning eller liknande så är den vita personen i centrum, skriver Nazli Kaboly Moloudi.
På nästan varenda Pridefest, föreläsning eller liknande så är den vita personen i centrum, skriver Nazli Kaboly Moloudi.

Under den här veckan lyfter Metro i samarbete med Way Out West fem frågor som även kommer att diskuteras under WOW Talks – en scen för samtal och diskussion under festivalen i Göteborg. I dag skriver Nazli Kaboly Moloudi att hbtq-rörelsen måste bli mer inkluderande.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Jag är pansexuell. Och kurd. Jag kom ut för mina föräldrar när jag var ungefär 18 år och trodde då att jag var bisexuell tills jag fick begreppet pansexuell förklarat för mig. Att vara pansexuell innebär kort och gott att könsidentitet inte spelar roll när jag ska bli kär eller attraherad av någon. Mina föräldrar tog det bra och har alltid stöttat mig. När jag började utforska hbtq-rörelsen i Sverige insåg jag ganska snabbt att det var väldigt vitt. Att vi icke-vita hbtq personer inte var inkluderade någonstans.

Pride har verkligen etablerat sig i Sverige. De senaste åren har allt från städer som Göteborg till småstäder som Gävle haft Pride och många även en egen parad. Vilket är såklart fantastiskt! Som hbtq-person är jag glad att vi lyfter frågan och försöker kämpa mot det förtryck som hbtq-personer utsätts för. Däremot blir jag besviken på inkluderingen av rasifierade personer. På nästan varenda pridefest, föreläsning eller liknande så är den vita personen i centrum.

LÄS MER: Stockholm sätter upp samkönade trafikljus – inför Pride

Låt oss inte glömma Prides historia som skapades efter Stonewallupproret 1969 av icke-vita personer. Pride skapades som en radikal rörelse emot det förtryck homosexuella och transpersoner utsattes för. Pride kom inte till som en firande fest, för även om vi lever i ett land där vi har det bättre än till exempel Ryssland så betyder det inte att hbtq-personer lever i frihet. Fram till 2013 utförde den svenska staten tvångssterlisering av transpersoner, homosexuella fick inte gifta sig i kyrkan förrän 2009 och än idag blir vi misshandlade, ifrågasatta, förminskade, förlöjligade och vart vi än går är vi präglade av heteronormen där samhället fortfarande bibehåller bilden av ett straight cis-par.

Detta förtryck är dessutom hårdare mot icke-vita både strukturellt och socialt. Vi vet att statistiskt sätt så är dödssiffran högre hos rasifierade transpersoner och homosexuella, vi vet att rasism existerar även i hbtq-rörelsen och att rasifierade hbtq-personer har svårare att leva öppet som då rasism och hbtq-förtryck går hand i hand för oss. Att hbtq-rörelsen i Sverige inte inkluderar mer samtal och föreläsningar kring hur rasifierade hbtq-personer behandlas i Sverige – men även världen över visar att dom inte bara att skjuter ifrån sig ansvar utan även blundar för vad som är många människors verklighet.

LÄS MER: Gaypolisen: Det finns mycket kvar att göra i hbtq-frågorna

Låt rasifierade vara en lika självklar del av hbtq-rörelsen, låt antirasism och vithetsnormer vara en lika självklar föreläsning att boka och låt rasifierade DJs och musiker som också är hbtq-personer vara del av kampen. Om hbtq-rörelsen inte antirasistisk så är det inte min rörelse.

Nazli Kaboly Moloudi

Om debattören

  • 24 år.
  • Uppvuxen i Göteborg men bor i Malmö.
  • Skribent, skriver nu på sin första bok.

LÄS MER: Vill du också nå ut till en miljonpublik? Läs här om hur du debatterar i Metro.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset