Vad vi behöver i stället för orosanmälningar? Mitt svar är kommunikation. Det skriver Annika Miezis.
Vad vi behöver i stället för orosanmälningar? Mitt svar är kommunikation. Det skriver Annika Miezis.

Trots att jag är utbildad socionom så tror jag inte på orosanmälningar. Jag tror på kommunikation – både för barnens och föräldrarnas bästa, skriver Annika Miezis.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Så kallade ”hemmasittarelever” och deras familjer mår nog inte bättre av att bli orosanmälda. Trots den socionom jag är utbildad till, så tror jag inte på anmälningar.

De kan få redan utsatta människor att känna sig utpekade och föräldrar som gjort allt de kan att skuldbelägga sig själva. Dessutom är anmälningar oftast förenade med hyckleri, eftersom det ofta är de som står närmast barnen – föräldrarna själva, som uttryckt någon form av oro till skolpersonal, socialtjänst, sjukvård eller psykolog, och som ”motdrag” får en anmälan på halsen.

LÄS MER: Debatt: Jag är stolt över att vara en ”crazy cat lady”

Barnet kan under en längre tid ha befunnit sig i en utsatt situation utan att någon inom nämnda yrkeskategorier vidtagit någon som helst åtgärd. Men plötsligt uppmärksammas barnet, kanske tack vare en förälders långa och enträgna kamp, och vad får denne tillbaka? Jo – en anmälan. Jag vill kalla det en maktkamp på barnets bekostnad då man på papperet utger sig för att vara den auktoritet som ”sett” barnet först och därför larmar.

Men plötsligt uppmärksammas barnet, kanske tack vare en förälders långa och enträgna kamp, och vad får denne tillbaka? Jo – en anmälan.

Vad behöver vi då i stället? Mitt svar är kommunikation. Kalla in berörda familjer till samtal med tvärvetenskapliga professionella yrkesteam. Dyker de inte upp efter en kallelse? Tvångsinkalla gärna, eller sök upp familjerna där de befinner sig, men anmäl inte.

Och framför allt: Lyssna på barnet och de närstående. Endast när man uttömt alla medel och funnit att kommunikation med berörda parter inte är möjlig kan en anmälan vara befogad, anser jag. Att träffa människor och lyssna till deras berättelser om tunga livsbagage inger ett mycket större förtroende hos de utsatta än att slentrianmässigt sända iväg en anmälan som endast ses som en anklagelse. Möten med människor skapar medmänsklig förståelse, som i sin tur kan leda till rätt insatser och åtgärder.

LÄS MER: Debatt: Att kunna tolka och skapa film är en demokratifråga

Efter anmälningar händer det att utredningar sätts igång, och att barn beläggs med diverse neuropsykiatriska diagnoser. I värsta fall blir de tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade. Hur tar vi sedan hand om barnen med olika diagnoser i skolan? Jo, tyvärr är det oftast föräldrakampen som fortsätter: Föräldrar kämpar för att deras barn ska vilja gå till skolan och där få den hjälp de behöver. Men är det så här det skall vara? Att föräldrarna påläggs allt ansvar och utgör den enda länken mellan de som belagt barnen med en viss bokstavsdiagnos – till exempel barn- och ungdomspsykiatrin eller skolan?

Men är det så här det skall vara? Att föräldrarna påläggs allt ansvar och utgör den enda länken mellan de som belagt barnen med en viss bokstavsdiagnos?

Jag menar att samarbete måste ske över yrkesgränserna. En diagnos får inte stanna på papperet. Och det är de som har ställt diagnosen som har ansvar för att den följs upp, att barnen får det stöd de har rätt till. De flesta föräldrar har inte den tid, ork eller kompetens det krävs för att bedriva denna kamp ensamma, så avlasta dem denna börda.

Starta en regelbunden kommunikation och upprätta samarbetsrutiner mellan skola och psykiatrins olika instanser för att följa upp de barn som belagts med olika bokstavsdiagnoser, men även de som bara behöver extra uppmärksamhet.

Psykiatrin måste bedriva uppsökande verksamhet och framför allt föra en dialog med skolor och tvärtom för att ett ömsesidigt kunskapsutbyte för barnens bästa ska kunna ske.

Annika Miezis, socionomutbildad frilansjournalist

Om skribenten:

Ålder: Född 1964.
Bor: Tungelsta.

Det här är orosanmälan

I lagen står det att alla som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla det till socialnämnden (14 kap. 1 c § SoL).
Anställda på vissa myndig heter och i vissa verksam heter som berör barn och unga är skyldiga enligt lag att genast anmäla om de i sitt arbete misstänker att ett barn far illa.

Källa: Socialstyrelsen

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset