När dagen är slut lämnar jag åter över en full intensivvårdsavdelning till min kollega. Var nästa patient ska ta vägen är det ingen som vet, skriver dagens debattör.
När dagen är slut lämnar jag åter över en full intensivvårdsavdelning till min kollega. Var nästa patient ska ta vägen är det ingen som vet, skriver dagens debattör.

Vi kan inte låta människor ligga och dö. När platserna är slut och personalen är slutkörd, måste vi ändå lösa det. Vad händer när vår energi och vår kreativitet tar slut, skriver intensivvårdsläkaren Cecilia Arfwedson.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Jag älskar mitt jobb. Jag brukar tycka att det är roligt att gå dit. Ingen dag är den andra lik. Varje dag möts jag av nya spännande medicinska frågeställningar, varje patientfall är unikt. Jag får arbetsleda ett fantastiskt och professionellt team som tar hand om de svårast sjuka patienterna. Mitt arbete på intensivvårdsavdelningen känns nästan alltid meningsfullt. Vi som arbetar där vet att vi möter dig i en av de svåraste stunderna i ditt liv. När du eller din nära och kära är svårt sjuk. Vi finns där för dig. Vi vårdar, tröstar och förklarar. Vi har tid. Vi har resurser. Här är inga känslor för stora eller för små. Vi möter dig i förtvivlan, i ilska, i knäpptystnad. Vi har toppmodern utrustning och högspecialiserade sjuksköterskor och läkare. Vi räddar liv. Vi tar hand om Dig in i döden. Eller på din väg tillbaka till livet.

Men de sista månaderna är något annorlunda. De där topparna av hög belastning som kommit med jämna mellanrum, men alltid till sist avlösts av en lugnare period, verkar ha blivit det normala. Sjukhusets vårdavdelningar är konstant överbelagda. Daglig brist på personal. På akuten fylls varje skrubb.

LÄS MER: Läkare: Det söker patienter akutvård för – helt i onödan

Efter att ha arbetat i 14 timmar under gårdagen, varit hemma och sovit några oroliga timmar, är jag åter på plats klockan 07.30. Möter min uppgivna kollega som arbetat under natten. Hon har inte kunnat vila alls. Patienterna var för instabila och sjuka. När nya patienter behövde vår hjälp hade hon ingen plats. Hon fick pussla och övertala de redan hårt belastade sjuksköterskorna och undersköterskorna om att vi måste lösa det.

Vi kan inte låta människor ligga och dö. Det förstår alla. Det är ett fruktansvärt ansvar vi har. När platserna är slut och personalen är slutkörd, måste vi ändå lösa det. Oftast samarbetar vi väl inom vården men när trötthet, stress och frustration tar överhanden, blottas mänskliga svagheter. Vi månar om vår lilla grupp, vår avdelning, våra sköterskor.

Efter jourrapporten hastar jag vidare på min sparkcykel. Telefonen ringer konstant. Sjuka patienter på akuten och på andra vårdavdelningar behöver bedömas, många av dem behöver intensivvård. Vi har fullt. Vi har överfullt. Sjuksköterskechefen ser förtvivlad ut, det finns ingen som kan ta emot nästa patient. Jag behöver skicka patienter till andra sjukhus, patienterna fortsätter att välla in. Mitt hjärta slår hårt och fort. När jag ringer runt till andra intensivvårdsavdelningar i Stockholm så visar det sig att de också har fullt. När dagen är slut lämnar jag åter över en full intensivvårdsavdelning till min kollega. Var nästa patient ska ta vägen är det ingen som vet.

LÄS MER: Missnöjet med den svenska vården ökar

Stort ansvar och små befogenheter. Välkända stressfaktorer som bidrar till utbrändhet och andra psykiska besvär. Kollegor är sjukskrivna på grund av arbetsbelastningen och vi är många som arbetar deltid för att orka med våra jourer på helger och nätter. Vad händer när vår energi och vår kreativitet tar slut? Hur kan vi inte ha råd att ta hand om vår personal och på så vis hålla fler vårdplatser öppna? Hur kan det inte vara billigare att betala sjuksköterskorna mer och efterhöra vad de behöver för att vilja och orka stanna kvar? Hur kan det inte vara viktigt att lyssna på oss läkare om vi förklarar att den medicinska säkerheten är hotad?

Förstår ni inte att personalen är vårdens hårdvaluta? Utan oss, inget tjusigt högspecialiserat sjukhus. Utan oss, ingen expertis. Utan oss, ingen som gör jobbet. Gör ert jobb och lyssna på oss!
Cecilia Arfwedson, intensivvårdsläkare, Stockholm

Om debattören

• Namn. Cecilia Arfwedson.
• Ålder. 45 år.
• Bor. Stockholm.
• Sysselsättning. Anestesi- och intensivvårdsläkare.

 

Så gör du för att debattera i Metro

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om vården