Skit i era jobb litegrann kvinnor, uppmanar Anna Kokina.
Skit i era jobb litegrann kvinnor, uppmanar Anna Kokina.

Ditt engagemang ska uppskattas och ses som något utöver det vanliga. Du har ju redan lägre lön än din manliga kollega, så sluta prestera mer än honom. Det får du inte betalt för, skriver Anna Kokina.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

När jag var några år yngre tyckte jag att de som pratade om jämställdhet var fåniga. Nu har jag levt lite längre och fått andra tankar. Jag tänker exempelvis på det här med jobb.

På de arbetsplatser jag har haft, har det funnits har det funnits oskrivna regler, som att mycket beröm, uppmuntran och positiv feedback ges när en man kommer med en idé. Medan kvinnor ofta får vara nöjda bara de blir lyssnade på, inte får kritik för att de har pratat om något oväsentligt, något som inte riktigt stämmer eller för att ha pratat för länge helt enkelt. Om en kvinna kommer med en bra idé tas det om en självklarhet, som något som ingår i ens roll som medarbetare.

Försök att meditera lite osynligt under jobbmöten, slappna av och räkna tryck på tapeterna, titta på fågeln där ute – men kom inte med några förslag och kommentarer. Var oengagerad alltså.

Jag funderar på vad jag personligen kan göra för att förändra de här situationerna. Jag läser artiklar om jämställdhet som dyker upp då och då. De brukar handla om råd kring löneförhandling, om val av kläder eller om retorik i en mansdominerad värld. Mitt råd skulle vara att agera mer egoistiskt och mer självcentrerat. Utifrån en sorts självsäkerhet som bygger på en uppfattning att “den här världen är till för mig och jag har en självklar plats. Jag har rätt att säga ifrån och aldrig låta någon (kollega, chef, partner) köra över mig och mina behov. Jag har rätt att kräva och förvänta mig ett bra bemötande och att bli lyssnad på.”

Det här låter kanske enkelt, men är mycket tufft i praktiken eftersom man som kvinna motarbetas från två olika håll. Å ena sidan har vi den inbyggda och ”infostrade” osäkerheten och total ovana, nästan oförmåga att agera utifrån sina behov. Å andra sidan har vi den kultur vi lever i. Vi kan kalla det för mobbning, könsdiskriminering eller ojämlikt bemötande. Poängen är att jag kan säga samma sak som en man, men får inte samma bemötande.

Min idé är att man måste börja med det första för att förändra det andra. Det vill säga, vi kvinnor måste börja med att lyssna på våra behov, ha radarn inställd på en själv i första hand och sluta ta skit. ”No more fucks to give”, som Mia Skäringer uttrycker det. Det innebär kanske att byta jobb snabbare vid icke tillfredställande villkor. Eller att byta jobb bara för att det erbjuds högre lön någon annanstans. Även om lilla jag är ganska nöjd här på kontoret.

LÄS MER: Debatt: Sluta skamma oss mammor – vi gör så gott vi kan

Det innebär också att bli mindre engagerad i sitt jobb överhuvudtaget, ”skita i” det litegrann. Framförallt om man upplever att man inte blir lyssnad på, att man blir avbruten eller inte får samma beröm som ens manlig kollega. Försök att meditera lite osynligt under jobbmöten, slappna av och räkna tryck på tapeterna, titta på fågeln där ute – men kom inte med några förslag och kommentarer. Var oengagerad alltså. Kom ihåg att ditt engagemang ska uppskattas och ses som något utöver det vanliga. Du har ju redan lägre lön än din manliga kollega, så sluta prestera mer än honom. Det får du inte betalt för.

Min debatt är inte är ny och mina exempel på ojämställdhet i arbetslivet har förekommit tidigare. Men vi behöver inte några nya exempel. Vi behöver debattera, uppmärksamma och problematisera de frågor som finns. Vi behöver dela överlevnadsstrategier med varandra. Upprepa och belysa, inspirera och kritisera. För tänk om detta leder till att fler tjejer och kvinnor når sina mål trots den rådande kulturen? Kanske kan fler av oss lyckas bli chefer trots ”glastaket”? Jag hoppas det.

Anna Kokina

Om skribenten:

Ålder: 32 år.
Bor: i Stockholm.
Gör: arbetar som kurator inom psykiatri.

Så gör du för att debattera i Metro:

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset