Carolina Ekström, Jiin Najar samt Olivia Renner Balkstam på projektet "Barn- och Ungdomsjour på teckenspråk".
Carolina Ekström, Jiin Najar samt Olivia Renner Balkstam på projektet "Barn- och Ungdomsjour på teckenspråk".

Dövkompetensen sjunker i skolor och barnpsykiatrin. Nu måste skola och vårdinsatser satsa på att hantera barn som främst talar teckenspråk, anser Carolina Ekström, Jiin Najar och Olivia Renner Balkstam på projektet "Barn- och Ungdomsjour på Teckenspråk".

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Föreställ dig att du är 12 år. Du har blivit utsatt för sexuella övergrepp och tycker att det känns svårt att berätta om för din omgivning. I just ditt fall är saker lite extra komplicerade. I skolan är det bara en del av personalen som kan ditt språk flytande, och dessa tillhör oftare lärargruppen än personalen i elevhälsoteamet. När du söker hjälp hos Barn- och Ungdomspsykiatrin som arbetar särskilt med barn som du är det inte mycket bättre där.

”Ett stort brott mot Barnkonventionen”, tänker du som vuxen om detta. ”Så kan det väl ändå inte se ut i Sverige?”. Men vi har precis beskrivit vardagen för en stor grupp döva och hörselskadade barn och ungdomar för dig. Sverige har länge legat i framkant vad gäller dövfrågor. Bland annat var vi först i världen med att erkänna svenskt teckenspråk som dövas första språk och undervisningsspråk. Nu är vi på väg bakåt igen. På grund av att man valt att prioritera bort teckenspråkskunnigheten hos den personal som anställs på skolor och i vården för döva och hörselskadade finns det inte alltid bra stöd på svenskt teckenspråk, dövas förstaspråk, att tillgå. Mera sällan brukar det finnas dövkompetens, alltså den kompetens som endast döva och hörselskadade besitter genom egenupplevda erfarenheter och tillhörighet i samma kultur. Denna kompetens finns, men efterfrågas inte alltid av de som anställer.

LÄS MER: 89 ölbryggare: Systembolaget hämmar oss och hindrar vår överlevnad

Man måste börja prioritera döva och hörselskadade i jobbansökningar till BUP, dövskolor och så vidare; naturligtvis under förutsättningen att de har rätt kompetens. Det finns döva och hörselskadade med adekvata utbildningar som inte får jobb i dessa instanser. Deras ovärderliga kompetens prioriteras bort till förmån för en hörande med samma, eller mindre värdig, utbildning. När man väl anställer hörande som inte kan teckenspråk gör man oftast det utan att ge dem någon gedigen utbildning i svenskt teckenspråk. Detta trots att det inte finns en ovilja att lära sig teckenspråk bland de som anställs – tvärtom. Detta blir helt enkelt en förlora-situation för alla inblandade. För den som vill kunna ge hjälp och stöd, de döva som utbildar sig på högskolor och universitetet och framförallt de döva barn som får ta smällen. Hur kan det vara möjligt att döva barn berövas på bland det mest fundamentala i världen – att få uttrycka sina känslor, i ett rikt välfärdsland som Sverige?

LÄS MER: Skolan – platsen där flest unga drabbas av sexuella trakasserier

Att detta får konsekvenser är inte svårt att förstå. Frågan är vem som överhuvudtaget vinner på det här i längden. Var har man tänkt att döva barns problem och känslor ska ta vägen? Tror man att de går över av sig själva? Hur kostnadseffektivt blir det när det påverkar dem även som vuxna? Ännu värre är det för de barn som aldrig får tillgång till dövkulturen eller teckenspråk. Detta är en grupp som är svår att fånga och följa upp, just eftersom att de inte går i dövskolor.

Nej, vården och skolorna behöver börja ta sitt ansvar. Det får räcka nu. Samhällets nya ledord i alla frågor och instanser som gäller döva behöver bli ”teckenspråk” och ”dövkompetens”.

Carolina Ekström, Jiin Najar samt Olivia Renner Balkstam, på projektet ”Barn- och Ungdomsjour på Teckenspråk”.

LÄS MER: Så här debatterar du i Metro

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset