Ska det krävas att vi ska behöva bjuda in karlarna för att de ska ta plats i debatten om våld i nära relationer – ja, det behöver vi nog, skriver Christine Wallmofeldt.
Ska det krävas att vi ska behöva bjuda in karlarna för att de ska ta plats i debatten om våld i nära relationer – ja, det behöver vi nog, skriver Christine Wallmofeldt.

Män går inte in i debatten kring mäns våld mot kvinnor för att de inte känner sig välkomna. I värsta fall känner de sig personligt anklagade. Vi behöver den stora massan män som inte är våldsutövare med oss för att kunna bekämpa och hjälpa den lilla grupp som faktiskt utövar våld, skriver Christine Wallmofeldt.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Som tonåring började jag engagera mig inom Röda korset som ledare för tjejgrupper. Jag bildade samtalsforum för yngre tjejer i grundskolan ute i förorten. På den här tiden var internet i sin linda. Utöver Röda korset startade jag en tjejjour tillsammans med en grupp eldsjälar som brann för samma frågor som jag. Jämställdhet och feminism. På den här tiden var vi rebeller, kanske rent av aktivister. Vi kämpade mot våld i nära relationer i en tid då det var fult och konstigt att vara feminist. Nu är det annorlunda. I dag är vi som alla andra. I dag är alla andra som oss.

Det som dock drabbade mig i arbetet var känslan av övermäktighet. Vanmakt. Många grova våldsberättelser landade i mitt knä och jag visste inte hur jag skulle hantera dem. Hur jag skulle kunna hjälpa på bästa sätt. Vi får komma ihåg att det här var för nästan 20 år sedan och socialtjänst och polis hade begränsad kunskap och det var svårt att få gehör. Efter några år behövde jag en paus. Jag blev för andrahandstraumatiserad.

LÄS MER: Debatt: Skit i hatarna – sluta skämmas över din kropp

Under våldspausen studerade jag till socionom. Min praktik utförde jag i USA, i Portland, Oregon. I organisationen jag praktiserade för arbetade vi med tonårsföräldrar. Problematiken rörde, hemlöshet, våld i nära relation, fattigdom och arbetslöshet. Det var mammor som förlorat sina barn i adoptionsprocesser på grund av eget beteende och våldsamma mammor som dömts i domstol till att gå våra program. Vi hade en food bank och ett rum med kläder, blöjor, välling och lite allt möjligt som medborgarna ville skänka. Feminismen levde också här, på andra sidan jorden. Överallt kämpar människor för att kvinnor ska få samma rättigheter och möjligheter som män. Ibland är arbetet ett vadande fram i misär, men det finns även stunder av glädje som nästan gränsar till ren magi när det väl lyckas.

Här måste kvinnorna hålla upp dörren och männen behöver kliva in.

När jag studerat klart kände jag mig inte lika utmattad längre och jag fick dessutom fördelen att gå ut på en arbetsmarknad som nu visste långt mer om våld. I dag har jag arbetat som socionom i 10 år, bland annat i Rinkeby-Kista, Botkyrka, Bromma och Stockholm City. Kunskapen är enorm inom socialtjänst, sjukvård och polis. Ibland felar det, men ambitionen att förändra råder det ingen brist på.

LÄS MER: Debatt: Ett hål i magen efter förlossningen verkar inte spela någon roll

Det jag dock märkt är att polariseringen mellan män och kvinnor kvarstår. Det tenderar bli en diskussion om att alla kvinnor är potentiella offer att alla män är potentiella förövare. Någonstans förlorar vi i den generaliseringen.

Min upplevelse är att män inte går in i debatten kring mäns våld mot kvinnor för att de inte känner sig välkomna. I värsta fall känner de sig personligt anklagade. Våldet är ett samhällsproblem och inte ett kvinnoproblem. Vi behöver den stora massan män som inte är våldsutövare med oss för att kunna bekämpa och hjälpa den lilla grupp som faktiskt utövar våld.

Frågan man kan ställa sig är om det verkligen krävas att vi ska behöva bjuda in karlarna för att de ska ta plats i debatten om våld i nära relationer – och ja, det behöver vi nog. Precis som männen behöver släppa fram kvinnor på vissa arenor så krävs en välkomnande hand även här. Här måste kvinnorna hålla upp dörren och männen behöver kliva in.

Christine Wallmofeldt

Om skribenten:

  • Gör: Socionom.
  • Bor: Stockholm.
  • Ålder: 34.
  • Bloggar på wallmofeldt.se

Så här gör du för att debattera i Metro:

 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset