Vi bör inte betrakta det feminina hos vissa bögar med avvisande fientlighet: vi bör lära oss att förmå älska de sidorna, skriver Oscar Bårman.
Vi bör inte betrakta det feminina hos vissa bögar med avvisande fientlighet: vi bör lära oss att förmå älska de sidorna, skriver Oscar Bårman.

Föraktet för det feminina i män är grundläggande för det homohat som finns, skriver Oscar Bårman.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Det är inte ovanligt att feminina bögar värderas negativt från både samhällets sida och från de homosexuella själva. Framställandet av den stereotypt feminina bögen irriterar många homosexuella som hellre vill porträtteras som ”vanliga”. En irritation som sträcker sig utanför gaykretsarna, där man helst inte vill se människan också som homosexuell.

Vi möter dem med fientlighet, vi vill inte se dem som föremål för vår kärlek och åtrå. Allt för att inte förändra bilden av att homosexuella är precis som heterosexuella – men ligger med andra män.

En hel del bögar vill inte ha kontakt med feminina män, utan med ”riktiga”. Det är maskuliniteten i den andre som lockar. Föraktet för det feminina i män är grundläggande för det homohat som trots allt finns – den inre ursprungskonflikten är ofta frågan om hur det feminina ska kvävas. Motsatsen, att omfamna det, ligger långt borta. Vi bör inte betrakta det feminina hos vissa bögar med avvisande fientlighet: vi bör lära oss att förmå älska de sidorna.

Om homosexuella ser sig som ett vi är detta inslag i den homosexuella erfarenheten något som är vår. Den tillhör oss alla, och därför var och en. Avvisar vi femininiteten i den andra, har vi inte accepterat den i oss själva – ett förlängt självhat. I sådana fall har vi inte frigjort vår identitet i den utsträckning vi ibland lurar varandra att tro. Vi måste inte själva feminiseras. Men vi bör stå upp för det, inte avvisa det.

LÄS MER: Debatt: Nej, barnen är inte viktigast i vår familj

Attityden synliggör en strävan kring vad många homosexuella längtar bli: förklädda heterosexuella. Jag hoppas att jag har fel. Men det heterosexuella livsmönstret är kraftigt gjutet. Det enda sättet att undvika det är genom att integreras i det. Samhällets devis: vi accepterar er om ni blir som vi – alltså accepterar vi er inte alls; vi älskar oss själva. Denna lögn om acceptans har vi godtagit till den grad att vi följer deras önskan: det de vill att vi efterlever, efterlever vi för att de ska acceptera oss. Vi bekräftar dem, inte oss själva. Acceptansen för de annorlunda visar dess giltighet. Men de bögar som sticker ut och syns är tyvärr de som accepteras minst, och märker därför hatet, misstänksamheten mest. Och det av ett enkelt skäl: de har svårare att gömma sig. Språkets lögner kan inte dölja deras verkliga identitet, inte ställa dem bakom sig själva.

Vi möter dem med fientlighet, vi vill inte se dem som föremål för vår kärlek och åtrå. Allt för att inte förändra bilden av att homosexuella män är precis som heterosexuella – men ligger med andra män. I utplånandet av skillnaden mellan homo- och heterosexuella har bögarna lyckats radera en del av sig själva, det särskiljande i vilket stoltheten borde ha sin hemvist. (Istället är vi stolta för att det inte märks att vi är bögar). Och nu vill de bli sina bödlars assistenter vid giljotinen när den infantila bögkulturen i Sverige ska avrätta sina ansikten utåt. Men de fjolliga bögarna som syns är de andras draglok. Dem de modiga, vi de fega. Deras liv förtjänar ett tack som fallit i glömska. Utan dem kan vi andra inte gömma oss när vi behöver, ej heller synas när vi vill. De är vårt skydd. Men vi intar en märklig position: vi ställer oss inte bakom sköldarna – vi kastar spjuten.

Oscar Bårman

Om skribenten

  • Ålder: 25 år.
  • Sysselsättning: Studerar litteraturvetenskap.
  • Ort: Stockholm.

Så gör du för att debattera i Metro

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om hbtq