Ni spär på uppfattningen att transpersoner inte ska litas på, att vi inte ska tas på allvar och att vi inte ska behandlas med respekt, skriver Levi Leonardsson.
Ni spär på uppfattningen att transpersoner inte ska litas på, att vi inte ska tas på allvar och att vi inte ska behandlas med respekt, skriver Levi Leonardsson.

Att Uppdrag Granskning vinklar sitt program så att det låter som att jag kan gå till vården och utan vidare begära diagnos och behandling. Det är totalt felaktigt – och farligt, skriver Levi Leonardsson.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Hej Uppdrag Granskning! Jag heter Levi, är transkille, och jag antar att jag tillhör den där gruppen ”tonårsflickor med andra psykiska problem” som ni pratar så mycket om ert program förra veckan: ”Tranståget och tonårsflickorna”. Redan där vill jag stoppa er. Att benämna ungdomarna som söker till transvården för ”flickor”, trots att de ju sökt vård just för att de INTE identifierar sig så, är oerhört kränkande och transfobiskt. Jag är kille. Och ni har ingen rätt att kalla dessa individer, vars historia i flera avseenden verkar likna min egen, något annat än den könsidentitet de själva upplever.

LÄS MER: Debatt: Vänsterpartiet: Vinster på HVB-hem får inte få före trygghet

Nåja, åter till sak. När jag var 17–18 år började jag förstå att jag inte var tjej. Känslan av att inte höra till, att tycka att min kropp var ful och äcklig och fel, hade hängt med mig länge men det var först då jag började förstå varför. Jag är inte mindre trans för att det tog mig lång tid.

Jag har andra psykiska problem. Jag har – likt många jag känner – ångestproblematik. Jag har också OCD, tvångstankar. Jag är inte mindre trans för att jag ibland mår dåligt.

Det har hänt saker i mitt liv som gör mig ledsen, hemska saker händer i allas liv. Jag är inte mindre trans för att jag upplevt något traumatiskt. Även om fler än en vårdanställd har antytt det. Och det är ingen annan heller.

Jag är inte mindre trans för att det tog mig lång tid.

Det tog mig tre år att få min diagnos. Oändligt med möten med olika psykologer, läkare och kuratorer, och oändligt med övertänkande från min sida. Det är ingen snabb process. Andra transpersoner i min närhet upplever samma sak, det tar LÅNG tid. Jag behövde lång tid på mig. Andra gör inte det, utan är sedan länge klara med vem de är och vad de behöver. Många jag hör ifrån står i kö i ÅR; lidande som hade kunnat undvikas späs på av en vård som inte fungerar. Som tar för lång tid.

Självklart ska en utredning få ta en viss tid, så att man är säker på att det blir rätt. Självklart ska det utredas att det verkligen är könsdysfori som ligger till grund för ens dåliga mående.

LÄS MER: Debatt: Därför lades utredningen om ordningsvakterna i t-banan ner

Men snälla, tro oss när vi berättar. Att vinkla detta program så att det för den oinvigde låter som att jag och mina transsyskon bara kan gå till vården och begära en diagnos och behandling utan vidare är totalt felaktigt, och farligt. Ni spär på uppfattningen att transpersoner inte ska litas på, att vi inte ska tas på allvar och att vi inte ska behandlas med respekt. Att vi bara är förvirrade. Den kamp som vi för för acceptans sätts tillbaka med många år genom att ni konstant genom filmen felkönar oss, talar om oss som att vi inte vet vilka vi är och att ni antyder att det här med att vara trans är någon slags ”ökande trend”.

Ni spär på uppfattningen att transpersoner inte ska litas på, att vi inte ska tas på allvar och att vi inte ska behandlas med respekt.

Låt mig berätta en möjlig anledning till att fler vågar komma ut och söka vård idag. Fram tills 2013 tvingades vi till sterilisering för att få byta juridiskt kön. Tro fan att folk inte ville söka vård då. En annan anledning till att fler transpersoner kommer ut är tack vare sociala medier. Vi kan hitta communityn med andra som delar våra erfarenheter och känslor. Vi vet att vi inte är ensamma. Vi får mer stöd och blir synliga.

Och ja, människor ångrar sig ibland. Som med alla stora livsbeslut så händer det att människor ändrar sig längre fram i livet. Klart de ska få berätta sin historia också. Men att inte tro en ungdom som lider nu, för att det finns en liten risk att hen ändrar sig om femton år, är inte rätt väg att gå. Våra liv är viktiga NU.

Till sist, gör inte en dokumentär om oss transungdomar utan att VI får komma till tals.

Och snälla, prata inte om oss. Prata MED oss.

Levi Leonardsson

Om debattören:

Ålder: 23

Ort: Linköping

Sysselsättning: Lärarstudent

Så gör du för att debattera i Metro

Kommentera denna artikel

Vad tycker du? Här har du möjlighet att kommentera denna artikel. Vi på Metro vill ha en öppen dialog där de som deltar respekterar varandras åsikter. Alltså förväntar vi oss att du håller en schysst ton. Du kan framföra dina åsikter på ett civiliserat sätt även om du inte håller med om andras. Vi tror på dig!

Här kan du läsa hela vår kommentarspolicy.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om trans hbtq SVT