Till skillnad från många andra branscher motarbetas metoo-initiativet i transportbranschen i stället för att hyllas. Inläggen och trådarna på internet fylls visserligen av upprördhet och ilska. Men inte mot sexuella trakasserier eller övergrepp, utan mot #metoo-uppropen i sig, skriver Beatrice Färdigs.

Detta är en debatt. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Jag ska verkligen inte påstå att jag talar för transportbranschen, inte ens kvinnorna i den, för det gör jag uppenbarligen inte. Vi verkar inte få något #metoo-upprop. Diskussionen är på tapeten, genom hashtagen #banaväg efterlyser initiativtagarna i sociala medier våra berättelser om sexuella trakasserier inom transportbranschen. Men ingen verkar vilja prata. Till skillnad från så många andra branscher motarbetas initiativet i stället för att hyllas. Inläggen och trådarna på internet fylls visserligen av upprördhet och ilska. Men inte mot sexuella trakasserier eller övergrepp, utan mot #metoo-uppropen i sig. Detta av både män och kanske främst kvinnor i branschen. Man är less, ja till och med arg, på allt gnäll. Man ska tåla lite skit. Länge leve sexismen. Ett skämt har väl ingen dött av? Och jag liksom, jag fattar inte. Vad är det i den här branschen som är så in i h*velte genomruttet?

LÄS MER: Debatt: Jag vill inte bli Sveriges första svarta statsminister på grund av min hudfärg

Det är som att man inte får klaga. Eller, fel av mig. Klaga och gnälla det ska man göra. På chefen, på att man jobbar för mycket, på dåliga villkor. På allt. Men det är en annan diskussion. Vad värre är, är skuldbeläggningen. Det framstår som att om du blivit utsatt för sexism på jobbet så är det ditt eget fel, din egen skampåle att bära. Ansvaret läggs över på den utsatte. Hade du inte tillräckligt med skinn på näsan, va?

Känns det kanske igen? ”Vad hade du på dig och hur mycket hade du druckit? Sa du nej?”

Och alltså, jag vet att det finns fler. Fler som känner som jag. Fler som insett att det här med att bemöta sexism inte ingår i våra arbetsuppgifter. Jag ska inte behöva ta det. Oavsett var jag väljer att arbeta och oavsett om jag är chaufför eller ej. Men vem vågar säga någonting när det kan riskera att du framstår som lite känslig i en bransch som kräver att du ska vara hårdhudad? Vem vågar säga någonting när den enda som skuldbeläggs är du själv? Det känns som att från den stunden ord eller handlingar lämnar den där slemmiga gubben eller kanske den lite småsnygga kollegan så ligger bollen hos dig, och med det ansvaret. Inte bara i hur du bemöter det utan även det faktum att du blivit utsatt. Det beror på dig. Hur är det möjligt att vi inte kommit längre?

LÄS MER: Debatt: Använd inte mig som argument mot att homosexuella ska få adoptera

Om vi bortser från skuldbeläggandet då, så kvarstår fortfarande den där personen som allt började med. Den där som inte kunde hålla reda på tungan eller händerna. Den där personen kan ju bara stå där och småle och mysa över röran den skapat. Medan vi andra tävlar om vem som klarar av att ta mest skit. Liksom, kasta en näve sexism över mig så ska ni minsann få se hur jäkla tuff jag är.

Så jaha, medan andra branscher kämpar för kvinnors rättigheter ägnar vi åt att försvara och med näbbar och klor försöka hålla kvar sexismen. För så länge det bara är ord är det ingen fara. Tanken på att ord kan bana väg för handlingar och upprätthålla en rutten kvinnosyn verkar inte riktigt börjat gro här än. Och passar det inte, ja då är man nog helt enkelt inte av rätta chaufförsvirket, sa yrkesgruppen som snart utrotar sig själv. För ingen har väl missat att det råder chaufförsbrist?

Finns det någon mer arm stackare där ute som orkar sticka ut hakan kan ni ju skriva under uppropet #banaväg eller så kan vi typ… starta en ny transportbransch.
Beatrice Färdigs

Om debattören

  • Sysselsättning: Lastbilschaufför.
  • Ålder: 27 år.
  • Ort: Furuvik.

 LÄS MER: Så här debatterar du i Metro

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset