Jag vill inte bidra till en hetskultur där människan inte längre betraktas som just en människa utan en maskin, skriver Lina Kvarnström.
Jag vill inte bidra till en hetskultur där människan inte längre betraktas som just en människa utan en maskin, skriver Lina Kvarnström.

En människa som gjort soundtracket till min generations tonår har nyligen lämnat oss. Första kyssen, första fyllan, första sveket, första lyckan. Det han älskade blev till slut ett måste. Han blev en maskin för många, en pjäs i en musikindustri som styrs av pengar. Vi förtjänar inte detta soundtrack, skriver Lina Kvarnström.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Vad vet du om panikångest? Vad vet du om prestation? Vad vet du om psykisk ohälsa? Har du någonsin balanserat varenda sekund av ett dygn som om det vore det mest värdefulla du har? Jag önskar att jag gjorde det, men det gör jag inte. När det är fredag är det i mitt huvud redan måndag. När det är måndag, då är det torsdag. På sommaren är det höst och på våren är det redan sommar. Klockan 11 är dagen redan över. Snart är sen och nu finns inte. Det går i 110.

LÄS MER: Debatt: Svenskarnas överfulla garderober borde ge klimatångest

Mitt liv är uppbokat måndag till fredag 05:00 till 22:00, helgerna är också allt som oftast hektiska. Jag jobbar 75 procent och jag går en utbildning kvällstid.
”Fast det är ju ditt val?”.
Teoretiskt och objektivt, ja. Ingen har tvingat mig, faktum är att jag velat. För att det är det som förväntas av mig och min generation. De flesta av oss är uppfostrade till plikttrogenhet och gasen i botten och den sekund då plikttrogenheten tar över mitt välmående reagerar min kropp med en fysisk reaktion. Panikångesten. För det är vad det kostar. Och den känslan i exakt den stunden är densamma oavsett vem man är och av vilken anledning kroppen reagerar så. Det kan vara jag eller textens huvudperson. Jag pratar om Tim Bergling. Jag inte rätt att spekulera kring vad som skett. Men vi måste prata om detta. Och du måste lyssna.

LÄS MER: Debatt: Vi som lever i prostitution behöver stödverksamhet med spetskompetens

En nära vän, en familjemedlem, en son, en kärlek till någon har nyligen lämnat oss. En människa som gjort soundtracket till min generations tonår. Första kyssen, första fyllan, första sveket, första lyckan. En människa som en gång satt i sitt rum och gjorde det han älskade. Det han älskade blev till slut ett måste. Han blev en maskin för många, en pjäs i en musikindustri som styrs av pengar. Vi förtjänar inte detta soundtrack. Vi har i god tro bara tagit emot och för det är vi skyldiga att utbilda varandra i respekt för vad en människa fått offra för vår skull, mot sin vilja.

I helgen såg jag dokumentären om Tims karriär, ”Avicii: True Stories”. Jag såg den med vänner. Vi tre har två saker gemensamt: psykisk ohälsa och året vi föddes, 1997. Vi är födda i en tid av teknologi och oändliga möjligheter, bokstavligen. Det är fantastiskt på många vis, till dess att möjligheten blir ett måste då utomstående medvetet som omedvetet pressar en till en omänsklig nivå. Som en disktrasa som vrids ur till dess att inte en enda droppe finns kvar. Av vilken anledning? Till vinning av ett personligt varumärke? Rikedom? Kändisskap? Det är mani. Jag brukar leva som att positivitet är ett val, något som gjort att jag ibland kört över min faktiska känsla istället för att stanna upp och lyssna på vad jag verkligen behöver. Alex & Sigge sa en gång att man ska klia där det klias. Och jag ska ta ansvaret, jag ska göra det. Jag måste. Jag vill inte bidra till en hetskultur där människan inte längre betraktas som just en människa utan en maskin. Och du? Du ska se dokumentären om Tim, så kanske du också inser.

Lina Kvarnström

Om skribenten

  • Ålder: 20
  • Ort: Stockholm
  • Sysselsättning: Arbetar. Studerar även på Diambra.

Så här gör du för att debattera i Metro:

 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset