Trots detta nästintill omöjliga uppdrag står vi lärare pall. Ungarna kommer till skolan och lär sig saker. Vi lärare drar och gnetar, misslyckas ibland men kammar till oss och försöker igen. Vi ska vara förbannat stolta över det, skriver Maria Wiman, lärare.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Klockan är 13.35 och jag har varit på benen sedan klockan åtta. Som lärare sitter man nämligen väldigt sällan stilla. Det är eftermiddag och det känns som att hjärnan har virats in i bomull. Terminen är snart slut. Vi är på upploppet och alla är så himla trötta men vi ger fasiken inte upp.

Jag skriver denna text som en hyllning. Jag är så förbannat stolt över oss och över det jobb vi gör för varje jäkla unge varje dag. Jag vill skriva om hur härligt det är att se lärare umgås med elever i kaféet och jag vill skriva om hur jag hela tiden slås av hur vi lärare bångstyrigt stångar oss fram, vrider och vänder, söker och hittar för att just den eleven ska klara just det kunskapskravet. Och det gör vi varje lektion, varje dag, hela terminen.

LÄS MER: Debatt: Fem krav att ställa på alla företag du handlar av

Folk utanför skolvärlden har nog svårt att förstå komplexiteten i vårt jobb. Jag tror också att vi sällan själva stannar upp och reflekterar över vad vi egentligen håller på med hela dagarna, hur vi förbereder, undervisar, efterarbetar, plåstrar om, löser konflikter, bedömer, anpassar anpassar anpassar, svarar på mail, går på möten, tänker och tänker om, jagar, kramar, pluggar, bråkar, ringer föräldrar, listan kan göras hur lång som helst.

Någonstans utanför skolan pågår en livlig debatt om PISA-resultat och matematikresultaten som mäts genom TIMMS. Vi funderar också förstås men vi har inte riktigt tid att grotta ner oss. Vi har liksom fullt upp med verksamheten. Vi måste leta klassuppsättningar av litteratur, vi måste ha tid att lyssna på den elev som har det trassligt, vi måste plåstra om ett brustet hjärta, vi måste möblera om klassrummet och vi måste utmana den där högpresterande eleven så att hen får ut något av lektionen.

LÄS MER: Debatt: Fler övervakningskameror kan öka tryggheten

En dag är i praktiken ganska kort och den ska innehålla så mycket. Vi ska bygga relationer, undervisa om antiken, vikariera för en kollega, skapa lugn i korridoren, bedöma elevtexter, skriva veckobrev och komma ihåg att det är simtest nästa onsdag. Lägg därtill några sena möten och ett föräldrasamtal innan hemgång.
Och det är här hyllningen kommer in. För trots detta nästintill omöjliga uppdrag står vi liksom pall.

Jag tittar på mina kollegor i skolan och jag följer många andra lärare på sociala medier och jag slås gång på gång av vilket fantastiskt jobb vi gör. Ungarna kommer till skolan och lär sig saker. Vi lärare drar och gnetar, misslyckas ibland men kammar till oss och försöker igen och jag tänker ofta att detta jobb kräver en alldeles speciell envishet. Detta jobb kräver ett jävlar anamma och en flexibilitet som måste kunna vridas till två varv extra om situationen så kräver. Vi ska vara förbannat stolta över det. Vi lärare är ständigt närvarande. Vi finns där. Orubbligt. Dag efter dag. Oavsett vad. Och det är något så himla fint i det och för mig ligger det en sådan stolthet i att vara en del av detta ihärdiga, obändiga kollegium som möter och omfamnar utmaningar varje dag.

Nu har vi några veckor kvar innan ledighet. Vi kommer att köra ända in i kaklet. Kära vardagshjältar, låt oss kämpa vidare.

Maria Wiman, lärare

Om debattören

Namn: Maria Wiman
Ålder:
Sysselsättning: Lärare på Östra grundskolan i Skogås
Mottagare av Trevor Dolan-stipendiet ”Årets punkare i skolvärlden 2017”

Så här gör du för att debattera i Metro:

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om skolan