Jag vet att ni är många där ute som inte mår bra. Många lever med ångest, oro och depression i hemlighet, skriver Gabriella Mårtenson.
Jag vet att ni är många där ute som inte mår bra. Många lever med ångest, oro och depression i hemlighet, skriver Gabriella Mårtenson.

I stunden jag skriver det här mår jag illa, för jag är rädd för vilka reaktioner jag får. Det är fruktansvärt att vi ska behöva känna så. Jag önskar att fler kunde våga berätta, skriver Gabriella Mårtenson.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Jag är sjuk.
Jag snörvlar inte, jag kräks inte.
Jag är trasig men jag har inte brutit ett ben.

När jag var 16 år fick jag diagnosen schizoaffektivt syndrom, det var 20 år sedan nu. Det är en kronisk sjukdom som blandar såväl bipolära som schizofrena symptom. Utbrotten kommer i perioder och uttrycker då yttringar av mani, depression och psykos/schizofreni och ibland en mix av allt, ett så kallat mixed state.

Röster som andra inte hör, hör jag. Jag ser sådant andra inte ser. Jag är rädd, paranoid och misstänksam.

En av mina högsta drömmar har länge varit att ha ett arbete med allt vad det innebär, men jag kan inte ha ett (vanligt) arbete till följd av min sjukdom. Jag sover inte om jag inte tar tre olika sorters sömntabletter varje natt och på grund av tung medicinering i övrigt är jag totalt orkeslös om dagarna. Jag har behandlats med mängder av mediciner (och gör det än i dag), terapi i alla möjliga former, ECT (elchocker) med mer.

Under perioder i mitt liv har jag bott mer på sjukhus än hemma.
Nu hände det igen. Jag blev sjuk. Jag är inlagd.

Röster som andra inte hör, hör jag. Jag ser sådant andra inte ser. Jag är rädd, paranoid och misstänksam. Känslor av meningslöshet och utmattning blandas med storartade idéer och kraft. Det är som två världar, en ganska vanlig och en fullständigt surrealistisk. Ibland blir dessa världar en. Som nu.

Jag vill egentligen bara prata om min sjukdom så som vi pratar om andra sjukdomar. I stunden jag skriver det här mår jag illa, för jag är rädd för vilka reaktioner jag får. Det är fruktansvärt att vi ska behöva känna så. Jag önskar att fler kunde våga berätta. Jag vet att ni är många där ute som inte mår bra. Många lever med ångest, oro och depression i hemlighet. Psykisk ohälsa måste avdramatiseras, omedelbart, vi måste börja prata mer öppet om det så att vi är fler som får kunskap kring det och kan hjälpa varandra.

LÄS MER: Debatt: Hjälp mig Sverige – jag kommer att bli dödad om jag skickas tillbaka

Så länge vi mörkar psykisk sjukdom och/eller betraktar psykisk ohälsa som tabu stänger vi dörrar som på sikt skulle kunna motverka och öppna för fler möjligheter och åtgärder för de drabbade. Vi måste förstå hur allvarlig denna (utåt sett) osynliga sjukdom är och också inse och försöka förändra det faktum att psykisk ohälsa kan vara dödlig.
Vi måste ta vara på människan.

Vi måste tillsammans prata mer om psykisk ohälsa i alla dess former för att visa att det finns hjälpande händer. En person som lider ska aldrig behöva lida ensam.
Jag själv har turen att leva med människor som fullt ut stöttar och förstår mig. Alla människor värda att ha det så. Om du finns där och jag finns där och du och du och du – då kommer empati födas och spridas och en ny sorts medmänsklighet kommer finnas. Människor kommer förhoppningsvis må bättre.

Nu lägger jag mig i mörkret igen. Bäddar ner mig bland röster och syner. Väntar på nytt ljus som ska komma. Under tiden, ta hand om varandra. Prata och glöm inte att lyssna. Hör ropen på hjälp.

Gabriella Mårtenson

Om skribenten

  • Ort: Malmö.
  • Ålder: 36 år.
  • Sysselsättning: Konstnär.

Behöver du någon som lyssnar?

  • Självmordslinjen: Telefon 90101, chatt eller mejl ([email protected]). Har öppet kl: 06-24 varje dag.
  • Jourhavande medmänniska: Telefon 08-702 16 80. Har öppet alla nätter mellan kl: 21-06.

Så här gör du för att debattera i Metro:

 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset