Benjamin Ingrosso vann Melodifestivalen och kramades med tvåan Felix Sandman.
Benjamin Ingrosso vann Melodifestivalen och kramades med tvåan Felix Sandman.

Jag tänker på det instagraminlägg som en ung pojke publicerade efter Benjamin Ingrossos och Felix Sandmans gemensamma lyckorus i Melodifestivalen. Som törstade efter att få se andra pojkar uttrycka sina känslor i annat än en hård, sekundsnabb ryggdunkskram, skriver Malin Karim.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

I min dotters klassrum verkar tiden ha stått stilla. I min dotters klassrum är det fortfarande pojkarna som sätter agendan. De hörs mest, de tar mest plats och de visar genom hånade ”ooooo”:n och nedsättande skratt vad och hur flickorna ska prata. Utanför fönstret tuffar 2018 vidare med #metoo, jämlikhetssträvan och framtidstro. Rakt förbi verkar det som, för i skolans värld är det fortfarande ”a boys world”. Där får de ”hållas”. De får stöka, ligga på golvet under bänken och de får köra med härskartekniker som får flickor att tvivla på sig själva. ”Men det är säkert för att han är kär i dig förstår du” används alltjämt som en slags förklaring till varför Pojke vevar till Flicka i korridoren.

LÄS MER: Debatt: Föräldrar – uppmuntra era döttrar att jobba med IT

Vi måste sluta nedvärdera pojkars kapacitet att visa känslor på annat sätt än att ta till glåpord eller till och med fysiskt våld. Vi får inte tro att de är förlorade till bufflighet bara för att det är pojkar. Det är de så klart inte. De är inte genetiskt programmerade. De har bara fått hållas. Alldeles för länge. För om ens beteende hela tiden ursäktas finns det ju ingen anledning att ändra på det. Och om ingen visar ett alternativ så blir det svårt att hitta den vägen på egen hand.

Jag tänker på det instagraminlägg som en ung pojke publicerade efter Benjamin Ingrossos och Felix Sandmans gemensamma lyckorus i Melodifestivalen. Som törstade efter att få se andra pojkar uttrycka sina känslor i annat än en hård, sekundsnabb ryggdunkskram. Visst var det en vacker scen som utspelade sig. Och visst är det sorgligt att deras glädje visade hur berövade pojkar är på kärleksmjuka, manliga förebilder.

LÄS MER: Debatt: Smygreklamen för alkohol i sociala medier måste försvinna

Hampus Nessvolds bok ”Ta det som en man” borde vara obligatorisk läsning i skolan för alla pojkar och unga män. För alla unga som behöver få bekräftat att det är okej att visa känslor. Att gråta till en sorglig film eller vara rädd. Eller att kunna uttrycka känslor utan att lägga till ord som tar udden av eller hårda dunkar som mildrar. För som Hampus säger, vi måste lära oss att säga ”jag älskar dig utan något jävla ‘bro’”.

Kanske är det så att vi får dela upp papporna i par, skicka ut dem som en armé i korridorerna där de får stå och kramas. Lyfta lite på varandra och hjula. Säga jag älskar dig utan något jävla ”bro”. Låta pojkarnas dagliga förebilder visa vägen. Och kanske är det så att även papporna behöver det, de kanske behöver hjula litegrann, för 1959 ringde och de vill ha sitt ryggdunk tillbaka.

Malin Karim

Om skribenten

• Ålder. 40 år.
• Gör. Journalist.
• Bor. Stockholm.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset