Är vi diabetiker och människor med andra sjukdomar som Katrin Zytomierska inte vill se förvisade till att behöva stanna hemma?, skriver Linda Gustafsson.
Är vi diabetiker och människor med andra sjukdomar som Katrin Zytomierska inte vill se förvisade till att behöva stanna hemma?, skriver Linda Gustafsson.

Bloggaren Katrin Zytomierska säger att det är samma sak att ta livsuppehållande insulin vid matbordet som att ställa sig på ett bord på en restaurang och byta en blodig tampong inför gästerna. Om du nu tycker det är så jobbigt med människors olikheter när du rör dig ute i samhället så tycker jag gott att du kan stanna hemma, säger Linda Gustafsson som levt med diabetes i 35 år.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Jag har levt med sjukdomen diabetes typ 1 i 35 år. Jag var det enda barnet under hela min skolperiod med den här sjukdomen. Den enda som behövde ta ständiga sprutor och blodprover för att checka mitt mående.

Under mina senaste tolv arbetsföra år har jag arbetat inom skolan. Där tar barnen sina blodprover och sitt insulin i matsalen innan lunch för att vi lärare ska ha 100 procent kontroll. Många barn vågar eller vill inte göra det inför andra eftersom de känner ett utanförskap. Detta är sådant som sjukdomen för med sig – att andra tittar och undrar varför man måste ta insulin och blodprover.

I en podd har nu bloggaren Katrin Zytomierska uttryckt att det är samma sak att ta sitt livsuppehållande insulin som att ställa sig på ett bord på en restaurang och byta en blodig tampong inför gästerna.

LÄS MER: Debatt: Radikal feminism – ett hot mot våra pojkar och män

Detta gör mig galet upprörd och innerligt arg.

Var menar hon att barn, ungdomar och vuxna ska ta sina blodprov och insulin? Ska vi diabetiker behöva gömma oss på toaletter som är fulla av kolibakterier med våra insulinpennor (som helst ska vara sterila)?

Jag tar min spruta cirka sju gånger om dagen. Jag har alltid tagit den vid bordet där jag äter. Som diabetiker smyger man ändå tillräckligt mycket för att ingen som inte vill ska se. Den skam många barn och ungdomar redan bär över sin sjukdom räcker gott och väl utan att de ska behöva Katrin Zytomierskas påhopp.

Jag är skitförbannad! Att jämföra livsuppehållande medicin med att stå på bordet inför gäster på en restaurang och byta blodiga tamponger? Vi är ungefär 350 000 diabetiker i landet. Vi kämpar för vår överlevnad varje dag. Är det tänkt att vi dessutom ska känna skam och att människor blir äcklade av oss?

Det måste ju finnas tolerans i samhället för våra olikheter och variationer. Eller är vi diabetiker och människor med andra sjukdomar som Katrin Zytomierska inte vill se förvisade till att behöva stanna hemma?

Jag vägrar gå med på det. Katrin Zytomierska, om du nu tycker det är så jobbigt med människors olikheter när du rör dig ute i samhället så tycker jag gott att du kan vara den som stannar hemma.

Linda Gustafsson

Om debattören:

  • Ålder: 45 år
  • Bor: I Västmanland
  • Gör: Sjukpensionär

Så här gör du för att debattera i Metro:

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset