ALEXANDRA PASCALIDOU: I söndags åkte jag från en svensk vallokal till världens första valurna. New York Times bjöd in till konferensen ”Democracy under pressure” som samlar presidenter och premiärministrar, FN, näringsliv och media i demokratins vagga.

Medan de svenska rösterna räknades talade Atens borgmästare om demokratins dilemman. I Atens kommunfullmäktige sitter fyra nazister, varav en är häktad för en rad brott. Borgmästaren som själv fallit offer för deras våld frågar sig dagligen: Ska man inkludera demokratins fiender eller exkludera dem?

De är ju trots allt demokratiskt valda. Ska vi tala eller tiga ihjäl dem? Vad förstärker respektive försvagar rasister?

Borgmästaren i demokratins vagga är inte ensam om sina funderingar. Flera européer jag talar med på konferensen undrar hur kontinenten som upplevt världshistoriens blodigaste krig och de största massmorden i mänsklighetens historia, förintelsen, bara decennier senare har partier som propagerar för hat och ifrågasätter efterkrigstidens dyrköpta insikter om grundläggande mänskliga rättigheter.

Det är som att en populistisk köttkvarn malt ner medmänskligheten och spottat ur sig söta lögner som slukas av mestadels män i en intellektuell, emotionell och ekonomisk periferi. Men det paneuropeiska problemet har nationella nyanser. När det svenska valresultatet var klart frågade flera hur det gick ihop.

Den växande högerextremismen och rasismen var ju en kriskonsekvens. Utslagna som slåss mot varandra. Människor som hänger sina liv i halmstrån doppade i rätt blod. Sverige har ju Europas mest välmående ekonomi, undrade amerikaner, spanjorer och kanadensare i pausen. Och Norge har ju ett rasistiskt parti i ett hav av olja. Trots Breiviks blodbad, svarade jag. Så nu sitter vi här i samma båt med en krisrasism och en välfärdsrasism.

En ung grekinna och sociala medier-aktivist talar om det svenska sveket: ”Sverige var vårt föredöme. Vår utopi. Vilka ska vi se upp till nu? Ni har Europas högsta sysselsättning medan vi har den högsta arbetslösheten. Ni har ju inga ursäkter för er rasism. Vad gjorde ni för fel? Och vad ska ni göra nu?” undrar hon.

Jag har många svar på vad som gick snett. Men för framtiden finns inget annat facit än att värna och vitalisera demokratin. Demokratins första regel är att vi varken kan begränsa eller förneka den. Vi kan inte kriminalisera idéer. Även om vi har rätt. Och de har fel. Men vi kan bötfälla, beivra och bestraffa brott och gärningar draperade i mörka ideologiska slöjor.

Demokratins andra regel är deltagande. Vi medborgare har inte bara rättigheter utan även skyldigheter att försvara demokratins grundpelare om alla människors lika värde. Demokrati borde vara ett verb istället för ett substantiv. Ett verb som vittnar om handling. Som i att skriva, tala, agera, demonstrera, protestera, organisera. För demokratin kräver målmedveten mobilisering och enveten kamp.

Vi måste värja oss mot hot och hat, lockande lögner och skräckscenarier. Vi måste kämpa. För om vi kämpar kan vi förlora. Men om vi inte kämpar har vi redan förlorat.

+ Alla de som aldrig ger upp och fortsätter kämpa.

- De som låter en mörkerminoritet sätta tonen och styra samtalet.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset