Den brända bilens logik
Den brända bilens logik

På kvällspromenad med hunden genom den fredliga närförorten känner vi lukten av brandrök och plötsligt ser vi den utbrända bilen. Det är verkligen en chock att se en utbränd bil en vacker och ljummen sommarkväll. Jag stirrar på det sotiga plåtvraket, kikar in i den. Vad liknar detta? Min association går till – ett månlandskap. Dött, avlägset, grått. Polisens avspärrningsband vajar litet i vinden, som en flagga på månens yta. Vad är det jag ser?

Förmodligen är det sista varvet på upploppen och en arm av förödelsen når även en annars ganska stilla förort. De som gjort det har säkerligen inte gjort det av social frustration utan för att de i en förvriden äventyrslusta tyckte att det var roligt. Men de upplopp som dragit genom Stockholm och ibland spritt sig till andra orter har naturligtvis en kärna av äkta raseri och frustration: Så här går det i samhällen där stora grupper ställs utanför hoppet om ett bättre liv. Och just bilen, som är en av de främsta symbolerna för konsumtionssamhället, antar då en särskild roll. En utbränd bil är inte bara en sorglig syn. Den är också en nyss prestigeladdad vara i konsumtionssamhället som plötsligt degraderats till nollvärde.

När klassamhället och skillnaderna mellan grupper djupnar – vilket sker i Sverige – inträffar något med våra konsumtionsbeteenden. Forskning tyder på att när de översta skikten i ett samhälle får det mycket bättre genom exempelvis sänkta skatter och skaffar sig allt finare saker, då startar en kedjereaktion av statusjakt och konsumism.

Skiktet under det översta vill också öka sin status och så fortsätter det nedåt i samhället – tills man når den allra sämst ställda delen av arbetarklassen som varken har pengar att konsumera för eller medel att höja sin status. Men i ett samhälle där människor i hög grad värdesätts efter sin konsumtionsförmåga – vad gör den som inte har den förmågan?

Att förstöra går alltid. Och att bränna en bil är ett sätt att ta en statuspryl ur cirkulation. Det är en blind, avpolitiserad handling som är totalt förkastlig – men den är, tyvärr, knappast ologisk.  

Hemma igen på kvällen hörde jag om Miljöpartiets kongress. Ombuden överraskade genom att inte lyda sin egen partiledning och stå fast vid att arbetstiden borde kortas. Jag jublade över modiga miljöpartister. Kamp för kortare normalarbetstid är i själva verket detsamma som kamp mot den förödande konsumismen: Ta ut den ökade produktiviteten i ledighet i stället för i fler prylar!

Den där utbrända bilen förföljer mig. Jag tänker på de månbilar som astronauter lämnat kvar däruppe. Men det finns karga månlandskap också i det rika Sverige. På Solsidan förekommer däremot inga upplopp och inga brända bilar.

+ Äntligen sommar. Sommaren är här. Det faller varma regn och efteråt sjunger fåglarna bättre än Nina Stemme. 

– Feg kommitté. Friskolekommittén vågade inte på allvar göra något åt kommersen i skolans värld.

 
Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset