Sekten Heavens Gate begick massjälvmord år 1997, men den nyfikna kan fortfarande få svar på frågor och tankar via den officiella mejladressen på kultens hemsida. Jack Werner skriver om vad minnesmärken kan betyda.

Mejladressen [email protected] tillhör en sekt som begick kollektivt självmord 1997. Ändå får den som skriver till den adressen snabba, artiga och hjälpsamma svar. För trots att sektens 39 medlemmar alltså var så världsfrånvända att de under loppet av två dagar i olika omgångar begick massjälvmord med hjälp av en cocktail av vodka och sömnmedel, allt för att kunna hoppa på det rymdskepp med utomjordingar som enligt dem just då passerade bakom kometen Hale–Bopp, så var de samtidigt ändå nyktra nog för att inse att även en domedagssekt behöver PR. Och att en domedagssekt inte kan få PR, om alla dess medlemmar är döda.

Så två webmasters fick vackert vänta på självmordet, och sitter nu och ser till att räkningarna för hemsidan heavensgate.com betalas, och att nyfikna får snabba svar på sina frågor. Gizmodo publicerade nyligen ett långt reportage om just detta, där de berättar historien bakom Heavens Gate och söker kontakt med webmasterparet, som kallar sig ”Telah” och ”we”. De säger till Gizmodo att skälet till att sajten hänger kvar är för att de lovat se till att den skulle göra det. Men Gizmodos skribent, Ashley Feinberg, verkar tycka det är mer sannolikt att sidan finns kvar som en fyrbåk för framtida intresserade.

”Eller i vårt fall, som en påminnelse om en bisarr, hemskt och hjärteskärande handling, som nu för evigt finns kvar i nätets bakvatten. Åtminstone så länge någon finns kvar för att hålla lågan tänd”, skriver hon. Det för tankarna till Göran Rosenbergs bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, där han följer sina föräldrars resa från Nazitysklands koncentrationsläger till Södertälje i Sverige. Flera gånger stannar han upp på småorter på vägen, reflekterar över minnesmärkens förgänglighet, över befolkningens vilja eller ovilja att minnas. I den lilla byn Wöbbelin får platsens tusentals mördade judar dela minneshus med en 1800-talspoet från bygden som nazisterna älskade.

För ett minnesmärke är alltid tudelat. Det finns för de som vill minnas. Men också för de som borde glömma.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset