"Jag svimmar i ambulansmännens armar, de kör mig de få kilometrarna till sjukhuset. Jag placeras i ett rum på akuten. Jag får höra att jag är på fel plats", skriver Agnes Arpi.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Det är en vacker vårdag och jag har bråttom till ett möte när smärtan hugger till, så kraftig att jag kollapsar på golvet i min lägenhet. Jag sms:ar min man att han måste komma hem från jobbet, sedan kryper jag till sängen. 1177 säger att jag nog har magkatarr och kan stanna hemma. Det är normalt med lite ont i magen. Jag börjar bli snurrig.
Smärtan blir värre. Det snurrar fast jag ligger ner. Jag litar inte på 1177. ”Ring 112” skriker jag. Jag har aldrig åkt ambulans men nu är något fel, så fruktansvärt fel. Hur lång tid tar det? 20 minuter, en halvtimme? Ring igen! Jag kräks av smärta.

Ambulansen kommer, sätter dropp, tar upp båren till lägenheten. Jag svimmar i ambulansmännens armar, de kör mig de få kilometrarna till sjukhuset.
Jag placeras i ett rum på akuten. Jag får höra att jag är på fel plats. Det finns andra med högre prioritet, läkaren kommer när läkaren har tid. Jag får en blodtrycksmätare på armen, sedan lämnas vi ensamma. Jag håller på att svimma igen fast jag ligger ner. Min man kan knappt kommunicera med mig längre men han ser att blodtrycket går ner. Han ropar ut i korridoren att någon måste komma.

LÄS MER: Agnes Arpi: Sebbe Staxx är det närmaste jag kommit en väckelsepredikant

Då kommer han, en läkare under specialiseringstjänstgöring. Han inser direkt att något har missats, att något är väldigt, väldigt illa. Det har gått fem timmar sedan kollapsen och han är den första som får bråttom, den första som förstår allvaret. Plötsligt är rummet fullt av läkare. De börjar springa i korridorerna, rullar mig framför sig. Akutoperation. Magkatarren visar sig vara 3,5 liter blod i buken. Det är ungefär 70 procent av allt blod jag har i min kropp.
Det är en vacker vårdag och jag håller på att förblöda på en akutmottagning.

Läkaren besöker mig på avdelningen dagen efter. Han verkar skärrad, det är vi nog båda. Insikten drabbar: Jag hade inte klarat mig om jag hade litat på informationen jag fick. Bara en hårsmån från att bli den anonyma människan i tidningsartikeln, det beklagliga dödsfallet som kommenteras med ett ”vi ska se över våra rutiner”. Så slås tillit sönder – oåterkalleligt.

Men hans namn präntas in i mig. Två år senare har en tanke, en annan insikt, vuxit färdigt. Det har blivit dags. Jag letar upp vårdcentralen han arbetar på och lämnar ett meddelande. Han ringer upp. Jag berättar vad jag minns och jag minns allt i en kristallklar sekvens från kollapsen till operationsbordet. Hans minnesbilder stämmer överens med mina, fast från ett annat perspektiv. Han berättar om hur han hade fått felaktig information, om hur färgen hade försvunnit från mitt ansikte, om hur händelsen har påverkat honom i hans arbete. Och jag får säga tack. Tack för att du inte handlade på slentrian. Tack för att du tog mig på allvar. Tack för att du tog ditt arbete på allvar. Tack för att du räddade mitt liv.

Agnes Arpi

Plus
Människor som är bra på sina jobb.

Minus
Alla de som inte klarade sig. Som blev en anledning att se över rutinerna. Jag tänker på dem och deras familjer ofta.

LÄS MER: Agnes Arpi: Kvinnors problem tas inte på allvar av vården

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset