Jag hatar småstaden. Det är inget fel på småstaden, bilden av landet får ofta stå modell för idén om idyll och många av de finaste människor jag mött bor och trivs i småstaden. Men jag och småstaden, vi klickade liksom aldrig. Inte så mycket för vad den inte kunde ge som för vad den gav. Praktiska nackdelar ger även fördelar och definitionen av en dröm är att den kan antas vartsomhelst. Nej, det handlar om något annat. 

Jag är inte finare än småstaden. Så ni som slutar läsa för att ni tror att jag har fått något stockholmskt över mig, blivit en lattefierad främling som pratar bilköer som vore livet meningslöst utan, ni missar min poäng! Jag är inte på något sätt finare än människor på landet. 
 
Kanske är det bristen på integritet, något med att aldrig vara anonym. Definitionen av byn, småstaden, landsbygden som enhet. Du måste dela med dig av dig och av andra. Skvallra lite. Det märks om du inte skvallrar. Inkludering och exkludering i ett aldrig sinande kretslopp.
 
Kanske är det något med den talande tystnaden. Att höra livet istället för bruset. Tystnaden blir symbolen för en otäck frånvaro av det soundtrack vars ljudspår är signerat samhället. 
 
Kanske är det något med ljuset som slocknar. De gulfärgade gatlamporna som markerar att vi närmar oss staden efter att vi lämnat landet. Natten som ser lite ljusare ut där borta. Ibland inbillar jag mig att mörkret, det riktigt svarta, få sakers tillstånd att sluta existera.
 
Kanske är det något med ensamheten. Att de tillfälliga tomrum som uppstår mellan oss makulerar det spontana mötet. Ensamheten kan vara brutal i en storstad, men på andra sätt skänker storstaden en visshet om att man är inkapslad i en väv av människor. 
 
Det är oerhört provokativt att säga att man inte trivs på landet, säga att man skyr glesbygden, får gåshud och ångest. Men det är ju min defekt, en defekt jag får leva med. En lördag i september för många år sedan var jag på besök från London. Jag satt i mammas trädgård och skalade äpplen. Det var kaos i London då terrorn var på väg över Atlanten och alla sa sig vara avundsjuka på mig som hade en tillflykt. Men när jag satt där och närde en idyll så fin, både avbildad och i tanken, så liksom ströps jag långsamt av lugnet och tystnaden och ensamheten.
 
Småstaden har aldrig brustit i sina många försök att vara mig till lags, det är mina tillkortakommande som liksom inte kan desarmeras. Så jag vill bara få det sagt: det är inte du, det är jag.
 
+ KBT. 
SJ
Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset