Jag gillar tanken på att hela byn hjälps åt; att det inte är det minsta farligt att ge kärlek till, eller sätta gränser för, både sina egna och andras barn, skriver Linn Svansbo.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Det sägs ibland att det krävs en hel by ”It takes a village” för att uppfostra ett barn. Nog är det inte alltid helt sant, det uppfostras garanterat mängder av underbara ungar både i och utanför byar, men kanske ligger det något i det där ändå, att ansvaret för att uppfostra all världens ungar till viss del är kollektivt.

Jag som förälder har ju så klart det yttersta ansvaret för att skapa förutsättningar för att mina ungar växer upp och blir till trygga, glada och schyssta vuxna personer. Men under sitt liv möter de ju också en väldans massa andra vuxna människor. De umgås med våra vänner, sina far- och morföräldrar, morbröder, kusiner, kompisars föräldrar och träffar dessutom på andra vuxna på tunnelbanan, bussen, restaurangen, bion, danslektionen eller i affären. Jag gillar tanken på att hela den byn hjälps åt; att det inte är det minsta farligt att ge kärlek till, eller sätta gränser för, både sina egna och andras barn.

LÄS MER: Cissi Wallin: Barnlösa tror att de är bäst på barnuppfostran

När mina ungar, Lykke och Sigrid, blir stora kommer de att bestraffas eller belönas av hela samhället utifrån hur de följer rådande normer och kontext. Vissa av de normerna kommer vi att jobba hårt för att förändra tills dess och andra kommer vi att vilja upprätthålla och behålla. Kanske vill vi inte att normerna kring till exempel kvinnors löner ska vara desamma när de blir stora medan sociala normer som är bra; att komma i tid till jobbet, säga tack när man blivit bjuden på mat, eller inte avbryta när andra pratar, lär (och bör) upprätthållas i många år framöver. Vore det då inte en fin idé om jag, Lykke och Sigrids förälder och ni, alla de vuxna som träffar dem som barnvakter, gudföräldrar, middagskompisar eller på restaurangen, tunnelbanan och i affären, hjälptes åt med det? Att guida dem i arbetet med att krossa de normer som behöver krossas men också lära dem var gränserna som bör upprätthållas går?

Kanske är det inte alls livsfarligt om någon annan vuxen i Sigrids liv lär henne att det är viktigt att säga tack för maten och att komma i tid till jobbet. Eller uppmuntrar Lykke att våga utmana könsnormer för att försöka visa henne att många vuxna i världen ser att hon kan bli vad och vem som helst när hon blir stor. När jag inte är där, eller inte ser, kan väl ni andra i byn hjälpa till att trygga, tillrättavisa, stötta och hjälpa mina ungar?

(Och innan några anknytningshysteriska vårdnadsbidragsgalna föräldrar ser rött: mina ungar är mina ungar och de ska självklart både anknytas till, och uppfostras av, mig. Men jag är inte alltid där. Dels för att jag inte alltid kan men också för att jag inte alltid vill. Ibland är det farfar, mormor, gudföräldrarna eller kusinen som är där och tryggar, visar kärlek och sätter gränser. För ibland behöver även mammor, hör och häpna, lite förbannat andrum.)

Linn Svansbo

Om debattören

  • Bor: Stockholm,
  • Yrke: Organisationsutvecklare
  • Ålder: 25 år.

LÄS MER: Malin, 36, kritiserade föräldrars barnuppfostran – blev dödshotad

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset