I somras blev hon utsedd till Sveriges bästa ekonomijournalist och knäppte veteraner från både Dagens Industri och Dagens Nyheter på näsan. Hon är även författare till den storsäljande och kritikerrosade boken ”Den stora bankhärvan” och har fått Guldspaden för sin granskande journalistik. Blott 26 år är Carolina Neurath redan en veteran inom den svenska ekonomijournalistiken. För Metro Student berättar hon om kändisskapet, hoten, fördomarna och sitt stora intresse för dressyr.

Hon har alltid varit säker på att hon ville skriva.
– Ett tag var jag väldigt inne på att göra film och skriva filmmanus och gick lite kurser, men det blev journalisthög­skolan istället, berättar Carolina Neurath.
Vi träffas på ett café i Stockholm och Carolina dricker en latte, själv tar jag svart kaffe med mjölk. Carolina ställer ner ­koppen på bordet framför sig och fortsätter berätta.
– Jag tyckte att Journalisthögskolan (JMK) var ganska seg, det var väldigt teoretiskt med mycket journalisthistoria. Jag var ganska ivrig och ville hellre skriva och jobba, så jag gick på den mer praktiskt inriktade Poppius journalistskola samtidigt. Det var mycket jobb, men jag klarade mina högskoletentor och fick mitt skrivande. Att läsa parallellt var ett bra sätt att underlätta vägen ut i arbetslivet.

På Poppius fick eleverna en uppgift att göra ett jobb till valfri tidning. Carolina valde Dagens Industri. Hon hade börjat intressera sig för aktier på fritiden, därför föll sig DI naturligt.
– Ett par dagar efter ringde jag till handledaren (på Dagens Industri reds. anm.) och frågade hur det såg ut med praktikplats till sommaren. Hon bad mig skicka cv, och jag fick praktik egentligen helt utan erfarenhet. På den vägen är det, efter praktiken fick jag ett vikariat. Tyvärr var ju vikarierna sist in och därmed först ut när finanskrisen på riktigt bankade på dörren.

Carolina fick lämna, men innan hon hunnit sluta fick hon förfrågan från placera.nu:s chefredaktör som hade fått henne rekommenderad av nyhetschefen på DI. Där byggde Carolina upp sin erfarenhetsbank och sökte sig kommande sommar till Svenska Dagbladet som vikarie.
– Nu har jag heltidsanställning på SvD sedan tre år tillbaka. Jag ville direkt in på en större tidning och visste att min nisch var ekonomi. Jag trodde kanske att jag skulle behöva gå via någon liten lokalredaktion på någon landsortstidning, som de flest gör, men det behövde jag aldrig. 

Varför just ekonomi?
– Intresset kom ganska plötsligt, men jag har alltid gillat aktier och började själv handla redan i 18-årsåldern. Jag hade fått ärva aktier, inte alls mycket, men tillräckligt för att väcka intresset och började handla med dem. Då var det bra tider och det gick bra för mig, aktier har mycket med timing att göra. Jag köpte även bostad tidigt i livet vilket gjorde mig intresserad av bostads- och räntemarknaden. Det är nog grunderna till mitt ekonomiintresse.

Har du haft andra drömmar?
– Nej, egentligen inte. Däremot har jag som sagt varit inne på att skriva filmmanus. Jag har faktiskt fått en sådan förfrågan ganska nyligen efter att jag råkat nämna i en intervju att jag skrev lite filmmanus när jag var yngre. Bara en halvtimme senare ringde den första filmproducenten för att diskutera idén om att göra film av min bok. Dagen efter hade ytterligare två producenter hört av sig. Vi får se vart det landar…

Boken som Carolina refererar till är hennes storsäljare ”Den stora bank­härvan” som handlar om HQ Bank och dess fall. Hittills har boken sålt i över 30 000 exemplar, en imponerande siffra.
– Att skriva en bok är väl en dröm som många journalister har, så även jag. För mig var drömmen långt borta, men så skedde det som skedde med prestigebanken HQ Bank och de kända människorna i ledningen. En fasad som andades status och framgång fallerade plötsligt. Just då ­jobbade jag på SvD och jag bevakade vad som skedde hela sommaren, skrev mycket om HQ och blev väldigt insatt.

När HQ Bank skulle ha sin sista bolagsstämma gick den kände finanspampen Mats Qviberg upp på scen och började gråta. Det var då Carolina insåg vilken bra historia det var och hur bra den lämpade sig för en bok.
– Jag började ta lite kontakt med ett förlag och de bad mig skicka in ett förslag på tio sidor hur boken skulle kunna börja. Jag skickade in men fick inget svar så jag började misströsta. Men efter två veckor fick jag ett samtal där de bad mig komma in för att skriva kontrakt. De tyckte att introt var skitbra.

Sedan gick det fort. Carolina satte genast igång med boken, tog tjänst­ledigt från sitt jobb på SvD och började sammanställa fakta, göra research och komplettera med intervjuer.
– Trots att jag följt och skrivit om HQ hela sommaren fanns det otroligt många frågetecken kvar att räta ut. Det behövdes en rejäl granskning om vad som egentligen hade hänt. Jag gjorde intervjuer med 80 personer, både folk som trädde fram med namn och anonymt, för att få klarhet i hela härvan. Det tog ungefär åtta månader att sammanställa och få in allt som behövdes. 

Hur fick du alla personer att ställa upp och berätta historien?
– Jag tror att det handlar om behovet av att prata. Många har ett behov av att berätta efter en katastrof som den här, sen gäller det bara att få dem att börja öppna sig. Jag tror inte att jag gjorde något särskilt egentligen, mer än att ställa rätt frågor och vara en bra lyssnare. Vissa var väldigt rädda och andra krävde en mängd personliga möten och mycket övertalning. Trots att boken handlar om ekonomi och HQ Bank så är det inte bara en bok om siffror, det är främst en bok om människor och atmosfären i maktens korridorer som låter läsaren förstå hur det kunde gå så fel.

Carolina tar en klunk av latten och skjuter sedan iväg glaset ett par decimeter. Hon lutar sig framåt, lägger armarna på bordet och fortsätter i lite lägre samtalston.
– Folk har ofta förutfattade meningar och tror att jag får människor att prata för att jag är ung tjej och ser så snäll och gullig ut. Det är lite förnedrande att folk tror att jag lyckats skriva boken för att jag är citat: ”Lite korkad”. Sådana fördomar möts jag ofta av. Både från ”vanliga människor” och journalistkollegor. När jag hör det brukar jag bara rycka på axlarna och inte bry mig. Däremot tror jag att de förutfattade meningarna kan vara en fördel för mig, jag är nog den enda 20 plus-tjej som skriver ekonomi på det sättet som jag gör. Det är lätt att bli ihågkommen.

Hur känns det att inte längre vara anonym, att bli igenkänd av människor?
– Jag får skylla mig själv att jag bor på Östermalm, precis som stora delar av min läsarkrets. Ibland kan jag känna hur folk tittar när jag är i matbutiken eller på krogen. För det mesta är det kul, jag får ofta positiva kommentarer, men lite obehagligt kan det bli ibland. De flesta tycker att det jag gör är bra, men en del människor tycker att jag är vidrig och hemsk och det finns de som verkligen hatar mig.

Carolina ger ett exempel:
– Jag blev stämnings­hotad efter boksläppet. En person som verkligen avskyr mig bor ganska nära där jag bor. Hur han ser ut vet jag, men hela hans familj, hans vänner och krets har jag ingen aning om vilka de är, men de vet hur jag ser ut. Det kan vara lite obehagligt att känna så ibland, men jag försöker att inte tänka på det. Jag har även fått en del hotbrev, men de försöker jag glömma så fort som möjligt, tidningen polisanmäler allt sådant.

Vad gör du helst utanför jobbet?
– Jag rider och tävlar i dressyr. Jag rider fem dagar i veckan och tävlar på relativt hög nivå. Nästan varje helg är det tävlingar. Jag tror att det är väldigt bra att ha en hobby vid sidan av ­karriären. När jag tränar släpper jag allt, jag tänker inte på något annat än vad jag gör just där och då. Jag tror att närheten till djur gör mig till en ­lugnare person än jag hade varit annars. 

Har du några nya bokprojekt på gång?
– Jag svarar alltid nej på den frågan eftersom jag inte vill hetsa fram ­någonting nytt. Jag vill inte att nästa bok ska bli något bara för att det ska bli något. Jag vill att det ska vara något riktigt bra, och inväntar nästa stora härva först. Fram till dess säger jag nej. 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset