Häromdagen satt en bekant på bussen mot Djurgården med sitt gallskrikande, extremtrotsiga treårsmonster till dotter. Det dröjde inte lång stund innan en äldre dam högljutt började beklaga sig för en annan passagerare över bristen på uppfostran hos dagens barn. Annat var det ju på hennes tid. Då fanns det inga kvastföräldrar, minsann. Damen är tyvärr inte unik i sin brist på förståelse. Tvärtom är hon ett symtom på ett land som trots världens bästa föräldraförsäkring är barn- och föräldrafientligt.

Personligen tycker jag synd om dagens föräldrar. Sällan har väl föräldrarollen stötts och blötts så mycket som den gör i dag. Tacka kvast… förlåt, curlingdebatten för det. Detta mobbningsfenomen har nämligen möjliggjort för kreti och pleti att utan tvekan lägga sig i hur man sköter sina barn.
Som spädbarnsförälder kan man inte gå tre minuter med ett skrikande barn i vagn utan att på den korta stunden få tio olika tillsägelser om hur man ska sköta sitt barn: det är hungrigt, för varmt, för kallt och så vidare. I och med föräldraskapet har man blivit allmän egendom, och det står vem som helst fritt att tycka till. För alla vet ju att dagens föräldrar inte kan uppfostra sina barn. Är man inte curlingförälder som servar sina barn för mycket så är man för gränssättande och hämmar barnens spontanitet och kreativitet. Lämnar man sina barn på dagis är man en dålig förälder som låter arbete och ekonomi gå före familjen. Å andra sidan är det inte bra att ge barnen för mycket uppmärksamhet och tid heller, då coachar man. Det suckas över osäkra mammor och pappor som leker hej vilt med sina barn i parken eller högljutt upprepar allt vad barnen säger i, enligt somliga, hopp om att andra ska se och bekräfta deras vara som bra föräldrar. En del hävdar till och med att dessa löjeväckande beteenden hos dagens föräldrar beror på att de är så osäkra i sin föräldraroll att de går till överdrift i sin önskan att bli älskade av sina barn. Fast med facit i hand kanske det inte är så konstigt om en och annan känner sig lite osäker och tafflig, omgiven av proffstyckare som föräldern är.

Men är motsatsen bättre då? Att bara vara övertygad om sin förträfflighet som förälder och sluta anstränga sig? Personligen vet jag att det finns gott om barn som nog inget hellre önskar än en förälder som anstränger sig för sin unges skull. Som inget hellre vill än att ha en coachande pappa som hörs mest i hela lekparken och lär sina barn göra ”high five”, eller en tramsig mamma som högljutt upprepar allt vad hennes fantastiska unge säger. Det finns ju redan alltför många som har ångest för att deras föräldrar inte älskar dem, och det tycker jag är mycket värre. Det är ju där åsiktsmaskinerna borde lägga sin energi. Men det kanske är för politiskt inkorrekt?
Så, alla ni dagens föräldrar som leker för mycket och högljutt, som talar om för era barn hur duktiga de är för ofta, ni som inte vågar ta barnens kärlek för given och som inte kan sluta att tala om för dem att de är bra, älskade och underbara: Fortsätt med det. Det är ändå så många som kommer att tala om motsatsen för dem.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset