Jo, jag vet att det är mycket att följa just nu. Estelle. Loreen. Löfven. Tv-hallåornas sorti, republikanernas konstiga kandidater, Pippa Middletons roliga namn. Zlatan. Ranelid. Hen. Gruff i Mellanöstern, Aktuellts nya studio, Carl Philips nya bastu. Men snälla, ge mig ändå några minuter av din tid, så ska jag berätta om det viktigaste som har hänt under de senaste 30 åren, som nästan ingen känner till. 

Extrem fattigdom definieras som att en person överlever på mindre än 1,25 dollar per dag, en summa som justeras för lokala priser och inflation. Det ska motsvara samma levnadsstandard oavsett vilket år och vilket land som studeras. De som faller under detta existensminimum har inte ens råd med det nödvändigaste.

Hundratusentals personer i 130 länder intervjuas regelbundet om sin konsumtion. Utifrån det räknar Världsbanken fram en bedömning av fattigdomens utbredning. Den senaste rapporten kom häromdagen. Den borde ha slagit ut alla andra nyheter och toppat alla löp. Den extrema fattigdomen i världens låg- och medelinkomstländer har nämligen minskat från 52 procent 1981 till 22 procent 2008. Trots att världens befolkning ökade med 2 miljarder människor minskade antalet fattiga med 650 miljoner. Kina står för de största framstegen, men även utan Kina har fattigdomen minskat stort, från 41 till 25 procent. För första gången lever färre än hälften i extrem fattigdom i Afrika.

Vissa forskare tror att dessa siffror överskattar fattigdomen och andra att den underskattar den. Men oavsett vilket använder Världsbanken samma mått då som nu, så förändringen är på riktigt. Aldrig förr i mänsklighetens historia har så många lyfts ur armod.

Det har gått snabbast de senaste åren, när tillväxt och handel har spridit sig. För första gången minskar både andelen och antalet fattiga i alla regioner. 1990 satte FN upp målet att den extrema fattigdomen skulle halveras fram till 2015. Enligt preliminära siffror fram till 2010 nåddes målet redan då, fem år tidigare – trots finanskrisen. Sedan 1999 har 138 200 människor tagit sig ut fattigdom varje dag. Ett Uppsala om dagen. 

Det är ingen liten sak. Det är fler som kan äta sig mätta, fler barn som får gå i skola i stället för att slava i jordbruket, fler som kan dricka vatten utan att få sjukdomar, parasiter och maskar. Ingenting kunde vara viktigare. Varför står inte folk på hustak och ropar om detta? Varför får vi aldrig flygblad med denna information? Hur kommer det sig att vi, som sedan barnsben har fått lära oss att alltid tänka på orättvisan med världsfattigdomen, inte bryr oss när den minskar snabbare än någonsin? Det får en nästan att tro att vi aldrig var ute efter att fattiga skulle bli rikare – vi ville bara klaga över att de var fattiga. 

+ Torsten Flinck. En stor artist, som verkligen har rest sig gång på gång. 

Vapenfabrik till Saudiarabien. Sverige bygger hemlig vapenfabrik till den saudiska skräckregimen. Avgå, någon.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset