Denna bekvämlighet och synen på andra personer som en arbetskraft vilken man har rätt att utnyttja är en farlig kombination, skriver Anna Solander.
Denna bekvämlighet och synen på andra personer som en arbetskraft vilken man har rätt att utnyttja är en farlig kombination, skriver Anna Solander.

Den växande trenden med marktjänster kommer knappast avta, tvärtom. Därför höjer jag ett varningens finger till de som får möjlighet att förlägga de där tråkiga sysslorna på någon annan, skriver Anna Solander.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Vi äter frukost en vardag i ett soligt kök. ”I framtiden kommer ingen ha kök längre”, säger min vän samtidigt som han biter i en pain au chocolate. Jag hinner tänka att detta är en sorglig tanke innan en utläggning om markservice på hemmaplan, avbryter min tankegång. Han, den enda personen i mitt liv som emellanåt bär slips, radar upp exempel på hur denna kommer att fasas ut framöver. Företag som Foodora levererar mat till ens dörr, tvätten kommer kunna hämtas på trappen och någon kommer ha dukat bordet medan man är på jobbet. Jag antar att han har rätt, och tänker på de rosaklädda cykelbuden som till och med mina CSN-bemedlade vänner har råd att beställa tjänster av.

LÄS MER: Cissi Wallin: Städhjälp är kvinnors räddning när män inte städar

Ett par dagar senare läser jag på Blondinbellas blogg hur hon löser problemet med alltför mycket liv och alltför lite tid. Om inte ordet ”livspussel” hade varit kväljande, hade jag använt det för att återge hur hon planerar att outsourca allt hemarbete. För henne är det en investering, och jag förstår hennes prioriteringar. Senare sitter jag på ett café precis innan stängning vid sju. Ute droppar försommarregnet, och det vilar en trötthet över denna gråa dag. I rummet intill sitter ett gäng tjejer som skrattar högt mellan kaffeskrammel och karlsbaderbullar. När klockan är två minuter i sju lämnar de caféet, och kvar finns bara jag och ett ensamt cafébiträde. På kvinnornas bord står deras brickor, koppar, tallrikar kvar, alldeles huller om buller.

LÄS MER: Debatt: Jag har en tvååring – min helg är motsatsen till harmonisk

Min farmor var städare när pappa var liten. Det är nog därför han ser rött när vi pratar om att fler människor anlitar hemhjälp nuförtiden. Till skillnad från honom har jag ingen mamma som städat åt andra. Jag är av en annan generation, där ingen tycker det är märkligt att anlita ett cykelbud för att slippa lämna lägenheten för en tikka masala. Trots detta brinner det i mig när jag ser den kvarlämnade disken. För även om vi vant oss vid att lägga tiden på annat än praktiska bestyr får det väl finnas gränser för hur lite man behöver lyfta på sin rumpa i dagens outsourcade samhälle? Kanske är det för att jag själv jobbat inom service som jag tycker att det är omoraliskt att lämna ett diskberg åt ett cafébiträde två minuter innan stängning, och det ingår så klart i hennes arbetsuppgifter att plocka upp efter andra. Samtidigt är denna bekvämlighet, och synen på andra personer som en arbetskraft vilken man har rätt att utnyttja, en farlig kombination. Att tycka att någon annan ska serva en, utan en tanke på att man själv skulle kunna ta med sig brickan på vägen ut.

LÄS MER: Debatt: Tänk på det här innan du fnyser åt ungdomarna i centrum

Den växande trenden med marktjänster kommer knappast avta, tvärtom. Därför höjer jag ett varningens finger till de som får möjlighet att förlägga de där tråkiga sysslorna på någon annan. Även om det inte gäller alla, så har de flesta människor faktiskt möjlighet att tvätta sin tvätt, duka sitt bord och handla sushi på vägen hem – helt för egen maskin. Och om du inte har det, då har du nog råd att betala en skälig lön för den som gör ditt arbete.

Anna Solander, student

Fakta om debattören

  • Läser till psykolog i Uppsala
  • Är 24 år gammal
  • Från Stockholm

LÄS MER: Så här gör du för att debattera i Metro

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset