Varje förljuget drama har sin bov och sin hjälte. I eurodramat utmålas Grekland som boven. Inte bara dåliga grekiska politiker har betraktats som roten till det onda – även det grekiska folket har anklagats för lathet och för att ha skaffat sig alltför generösa pensioner (trots att den grekiska pensionsåldern varit ungefär som i Europa i stort).

Hjälten i eurodramat är Tyskland. Det är Tyskland som hjältemodigt får bära eurozonens tunga bördor. Så heter det i analyserna och många tyskar verkar själva ha tillägnat sig den hjälteidentiteten. Men Tyskland är i själva verket en obehagligt aggressiv exportekonomi, vars styrka pumpats upp artificiellt av just eurosystemet. I skydd av en billig euro och genom att hålla reallönerna tillbaka pumpade Tyskland upp sina muskler.

Tyska banker blev stinna och lånade hejvilt ut pengar till exempelvis Grekland, där problemen kunde växa i skydd av en ränta som grekerna själva inte hade någon makt över. Hade Tyskland haft en egen valuta skulle den idag ha varit skyhögt värderad och därmed kylt av den tyska exporten och minskat spänningarna i Europa. 

Det är i grunden inte alls en grekisk kris vi har bevittnat, det är inte ens en skuldkris, utan just en på många sätt förväntad kris för den gemensamma valutan. När euron infördes byggde det inte på rationella argument, utan på maktargument. En europeisk elit ville ha en valuta som kunde konkurrera med dollarn och i botten på euron finns en stormaktsdröm.

Problemet är att en ränta och en valuta för ett område med så olikartade ekonomier är dömt att förr eller senare råka i gungning, i synnerhet i en era av instabil finanskapitalism. Euron skapar inte gemenskap: Den alstrar konflikt mellan sociala klasser och splittring mellan nationer.

N är euron nu krisat i ett par års tid har något annat mycket förväntat också inträffat: Sakta men säkert har riskerna för en krasch förts över från de europeiska bankernas till de europeiska skattebetalarna. Den nya finanspakten, eller europakten, handlar om det: Stränga finanspolitiska regler lägger all anpassningsbörda på befolkningarna. Allt för att rädda en valuta som gör Tyskland till den verkliga europeiska stormakten.

Att kritisera eurosystemet har inte mycket med höger eller vänster att göra. Det finns socialister som älskar euron och liberaler som avskyr den. Men vi måste ju ha visioner, utbrast en vänsterman när vi talade om euron. Vi stod i en kyrka och samtalade. Han försvarade euron, just för att han ville ha någonting, en vision, som går utöver vad han kallade marknaden. Ilskan vällde upp inom mig. Jag bad honom att inte slösa bort ordet vision på något så oförnuftigt och dumt som euron.

+ Ger oss vingar
Joachim Thåström beväpnar oss med vingar på sin senaste platta.

Tröttsamt, Borg
Det börjar bli tröttsamt att höra Anders Borg klaga på bankerna utan att göra något alls åt dem.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset