Så kom då äntligen beskedet efter åtskilliga veckor av väntan och bävan. Hermodsdalsskolan i Malmö läggs ner och eleverna på skolan skingras för vinden, utplacerade på nya skolor som de blir. Allt tack vare att ett fåtal individer inte skött sig. Att några ungdomar saboterat, vandaliserat och trakasserat andra. Man skulle kunna kalla det hela för en kollektiv bestraffning, för det är ju just vad det är.
Samtidigt kan jag inte låta bli att undra: sedan när blev den bästa lösningen att flytta på problemen i stället för att ta itu med dem? Fast det är klart, i skolvärlden verkar det ju fungera bra, ja rent utav vara mer regel än undantag.
Ta fallen med mobbing. Hur många gånger har inte en mobbad elev bytt skola för att komma i från sina plågoandar? Många gånger av eget val och, bör tilläggas, säkerligen också med ett bra resultat. Samtidigt har kreti och pleti förfasat sig över att det alltid är offret som måste flytta på sig. Det daltas med förövarna, som det så fint brukar heta. Så var länge fallet, tills folkpartiets handlingskraftige skoltalesman, Jan Björklund, tog till orda och krävde motsatsen. Och sakta, sakta svängde pendeln och det blev i stället mobbarna som hamnade ute i kylan. Äntligen hade rättvisan skipats. Visst, så bra. Men sedan då?

För sanningen är väl ändå den att
egentligen har man inte åstadkommit någonting. Sanningen är den att det inte finns några lyckliga mobbare, likväl som det inte finns några lyckliga mobbingoffer eller vandaler. Det finns bara ledsna, vilsna barn och ungdomar som med sitt agerande skriker: se mig! Hjälp mig! Svik mig inte! Fast ingen verkar höra dem. I stället flyttas de vidare till en ny skola, med nya människor men  fortfarande samma ångest inombords.
Så varför då inte välja att lösa problemen på plats? Varför tänka kortsiktigt och enbart hitta lösningar för stunden? Förmodligen för att det första, och mest förnuftiga alternativet kostar för mycket pengar.
Stökiga elever kräver mer resurser i form av specialpedagoger, kuratorer och fler vuxna i skolan. Och pengar är ju som bekant något skolor aldrig har gott om. Då är det bättre att omorganisera och förflytta, vare sig det handlar om mobbare, mobbade eller en hel skola. Hur berörda individer mår talas det däremot tystare om.

Jag antar att det finns en och annan
tjej och kille från Hermodsdalsskolan som den närmaste tiden kommer att gå och lägga sig med en klump i magen och oro inför en oviss framtid. Vad händer nu? Varför var jag inte värd att satsas på?
Tyvärr kommer nog dessa ungdomars egna protester och önskemål att drunkna i en myriad av goda skäl till varför alla vinner på att man stänger en skola, såsom dåliga betyg, hot och bristande elevunderlag inom en närstående framtid. Klart man väljer att satsa på andra, mindre problematiska skolor än Hermodsdalsskolan då.
Att några hundra elever blir lidande på vägen och tvingas till något de inte vill, tja det är väl sådant man får hacka i sig. För man kan inte hjälpa alla. Kanske är just det det största sveket.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset