Jag behöver inte drabbas själv för att inse att jag skulle agerat likadant. Precis likadant, skriver Viktor Banke.
Jag behöver inte drabbas själv för att inse att jag skulle agerat likadant. Precis likadant, skriver Viktor Banke.

Sedan en tid tillbaka har en av mina bekanta drabbats av en mardröm man inte kan välja bort. Den där mardrömmen som aldrig får hända, att ens barn blir så allvarligt sjukt att själva livet hotas, skriver Viktor Banke.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Som pappa brukar jag tänka på det där folk säger ibland, att man inte vet vad man har tills man förlorat det. Vilket skitsnack. Det går inte en dag utan att jag vet precis vad jag har. Inte en dag utan en översvallande stolthet över att få vara hans pappa, inte en dag utan att känna en betydande tacksamhet mot ett fungerande samhälle som erbjuder sjukvård, tandläkare, förskola och tillgängliga lekplatser överallt.

Det brann i vårt hus under förra året. Lägenheten ovanför blev utbränd på några minuter, vinden på några timmar. Efteråt fick alla husets barn besöka Katarina Brandstation. Flertalet brandmän tog sig tid att visa runt på stationen, låta barnen sitta bakom ratten på brandbilarna, bjuda på fika och låta alla fråga av sig. Även då, samma känsla: tacksamhet över att barnen får växa upp i ett samhälle med sådana brandmän. Över att han klarade sig.

LÄS MER: Viktor Banke: Vi måste lämna osäkerheten om hedersförtryck

Som humanjurist träffar jag hela tiden barn som inte haft samma tur. Som inte vuxit upp i ett land där myndigheterna kan erbjuda skydd, eller som vuxit upp här men svikits av samhället. Barn som bär på trauman som mörklägger deras hela värld. Det är jobbigt att möta detta varje dag, och samtidigt följa vad som händer i världen. Medan jag skriver detta nås jag av nyheten om att 74 kroppar flutit i land längs den libyska kusten. Jag förstår att vissa väljer att stänga av.

Sedan en tid tillbaka har en av mina bekanta drabbats av en mardröm man inte kan välja bort. Den där mardrömmen som aldrig får hända, att ens barn blir så allvarligt sjukt att själva livet hotas. Jag skriver bekant. Ni vet: någon man pratar med via något forum, håller kontakten, vänjer sig vid att ha varandra där. Hursomhelst. För ett tag sedan förändrades plötsligt den där kontakten, när hennes femåriga dotter Linnea plötsligt drabbades av hjärntumör. Hon opererades akut, det verkade gå bra. En lättnad smög sig in. Sedan akut till sjukhuset igen. Därefter har jag följt utvecklingen, rädd för att få ett besked. Jag har tänkt så mycket på dem sedan dess. På Linnea. På hur det skulle vara. Nej. Tanken tar alltid slut där. Innan mörkret.

LÄS MER: David, 32, ska ha vädjat om vård – dog i polisens arrest

Nu har familjen fått veta att tumören är aggressiv, att Linneas chans att överleva är liten. Man har läst på och sett att det finns en behandling som skulle kunna öka möjligheterna för henne att en dag bli frisk. En dyr behandling som måste göras utomlands, och finansieras själv. Inget kvacksalveri, men en behandling som inte finns här. Som förälder har man att göra allt man kan för sina barn. Därför startade de en insamling, för att Linnea ska få en sista chans. Ingenting kunde vara mer naturligt. Jag behöver inte drabbas själv för att inse att jag skulle agerat likadant. Precis likadant.

+ Livet
Mörkret

LÄS MER: Över 70 döda i självmordsdåd i Pakistan – varför har vi inte hört någonting om det?

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om Sjukvård