I  tidningshyllan i mataffären finns de vanliga glassiga sminktipsblaskorna. Jag tittar förstrött på det likriktade utbudet och fastnar med blicken på magasinet Skåne. I fyra nummer per år ger det tips inför Skånebesöket och diverse lokala reportage. Det trängs mellan de stora resemagasinens dykreportage och vandringar i orörda unika regnskogar någonstans långt borta.
”Tråkigt”, tänker jag och bläddrar i Skånemagasinet och drömmer om cykelsemestrar, kaffetermos och tvåtimmarstur i sval bokskog.
Antingen håller jag på att bli gammal eller så är det här med det lokala på frammarsch. Jag märker en växande lokalpatriotism varje gång jag besöker min hembygd. Trots, eller kanske på grund av, att vi vet betydligt mer om världen än vi gjorde på dansbanornas och sockerdrickornas tid. Det kallas det ”glokala”, en kombination av ökad global medvetenhet och ökat lokalt intresse.
Kanske vet vi att det inte alltid är så mycket mer spännande och exotiskt där långt borta. Kanske behöver vi de begränsningar och den igenkänning som det lokala står för. Vi, som växt upp med flygets och teknikens möjligheter och därmed rest och upplevt massor. Vi vet att världen är så stor, så stor. Därför väljer vi det lilla i det stora. Att trampa där vi står.

Förra året åt jag tiokronorskorv och hejade vilt på det lokala fotbollslagets hemmamatch. Jag köper matkassar med deras logga, som kostar 2 kronor extra, för att stötta den knaggliga ekonomin. Den lokala restaurangen blomstrar och vi betalar både mer och gärna för lokala råvaror och maträtter gjorda efter Ester Svenssons gamla recept. Jag är stolt ägare till en cykel där det står Made in Bromölla på styret. Och jag äter hellre fem jordgubbar från grannens egna odling än fem liter från storjordbruket.
Det lokala känns mer unikt i dag, när varje stad har samma McDonald’s och samma butiker. När stränderna har samma färgglada parasoller och restaurangerna samma vita plaststolar. Det krävs mycket arbete för att hitta något som inte har anpassats till en global standard. Kanske är det inte värt att klättra över ett antal berg och svinga sig i ett antal lianer för att landa på en ynka liten plätt av världen där få andra har trampat. Vi anar att ro en båt på Mekongfloden är ungefär samma sak som att ro den över Mörrumsån.

Intresset för det lokala är givetvis inte bara pittoreskt. Det ger också klirr i kommuners ansträngda kassa. Det gäller att hitta sin grej. Till exempel finns ett förslag om att profilera Blekinge framöver som Sveriges Florida, att ta emot pensionärer och erbjuda den bästa vården i landet, kanske i Europa. Vad som sägs och beslutas i Stockholm blir alltmer ointressant. Varför bry sig om mellanhänder? Hur ska några få personer i huvudstaden veta vad varje liten håla är bäst på? Likt fyraåringar säger vi ilsket men bestämt ”kan själv” när storasyster ger order. Det ”glokala” tänket gör Sveriges centralstyrning hopplöst förlegad. Det finns inte längre en svensk modell, det finns tusentals.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset