"I ett klimat där svarta roller ständigt blir reducerade till karikatyrer för filmbolagen och publikens nöje är det en befrielse att i "Moonlight" få se mångfacetterade karaktärer med djup", skriver Metros nye kolumnist Amat Levin.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

När fel titel utannonserades som vinnare av ”Bästa film” på årets Oscarsgalan var det uppenbart att det skulle bli galans största samtalsämne. ”Moonlight”, prisets verkliga vinnare, fick alltså se sina historiska bedrifter hamna i skymundan. För visst var de historiska. Tar vi inflation i beräkning har en film med en sådan låg budget (1,5 miljoner dollar) aldrig tidigare vunnit galans tyngsta pris. Aldrig heller en film med HBTQ-tema. Det är också den första ”Bästa film”-vinnaren med svarta huvudroller som inte främst behandlar rasism.

I ett klimat där svarta roller ständigt blir reducerade till karikatyrer för filmbolagen och publikens nöje (eller ja, svarta skådespelare får ibland även spela slavar/tjänstefolk i historiska dramer), är det en befrielse att i ”Moonlight” få se mångfacetterade karaktärer med djup. Personer som kan vara hårda på utsidan men sköra på insidan. Leva upp till en stereotyp ena sekunden för att fullkomligt krossa den i en annan. Riktiga människor.

LÄS MER: ”Moonlight” kritikernas favorit

Oscarsvinsten blev det slutgiltiga beviset på att även filmer om karikatyrfria minoriteter kan undvika floppens träskmarker och bli både ekonomiska och kritiska succéer. Och nu spår många medier att ”Moonlight” blir en efterlängtad nytändning för en ökad representation inom det så homogena Hollywood.

Här hoppas jag att svensk film drar inspiration, för vi har också problem med brist på representation. Och nu pratar jag inte om att räkna olika typer av människor för sakens skull, det har inget stort egenvärde i det här sammanhanget – en film av en svart regissör kan som bekant vara lika stereotyp som om regissören hade en annan hudfärg. Och vi gör det alldeles för lätt för oss om vi räknar med att konst per automatik blir bättre för att det är en blandad skara människor som skapar den.

När det handlar om film behöver vi i stället titta på vilka berättelser som får ta plats. Vilka människors historier anses värda nog att lyfta fram? Vilka filmer bedöms generera tillräckligt stort intresse för att få en bred distribution? Vilka skapare och vems idéer får ekonomiskt stöd? Hur länge tillåts filmer visas innan de plockas ned?

Löser vi inte dessa frågor kommer fler filmer få Sameblods behandling – Amanda Kernells festivalprisade debut gick bara upp på sex svenska biografer eftersom SF inte trodde att den skulle sälja. Först efter fullsatta visningar och starka reaktioner gick SF med på att visa filmen i fler städer. Det behövs alltså färre mellanhänder och en större tilltro till att tittarna visst är intresserade av filmer med berättelser de inte är vana vid att se.

LÄS MER: Filmrecension: Moonlight

Det som gör ”Moonlight” så bra är inte att det är en film om minoriteter, utan att det är en film där minoriteter gestaltas på ett sätt de historiskt inte har gjorts.
Lyckligtvis gör Oscarsgalans uppståndelse att filmen får en större publik – sedan vinsten har ”Moonlight” haft nypremiär på 1 500 ytterligare biografer i USA. Tänk vad många fler berättelser av Oscarskaliber som finns där ute om vi bara blir bättre på att hitta, stötta och titta på dem?

+ Musikåret hittills.
– Blackface. I Sverige. 2017.

LÄS MER: Londonbiograf spelade Oscarsspratt

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset