Jag sitter och skriver det här med utsikt över ett soldränkt fjäll. Det är tredje veckan i rad jag jobbar med den här utsikten, och jag har nog aldrig mått bättre. Tack vare mycket råddande, förstående kollegor och en snabb internetuppkoppling har jag och min kille förverkligat drömmen att fly slask-Stockholm och tillbringa vintern där den gör sig som bäst: i bergen. Och jag vill skrika till alla som har funderat på något liknande: Gör det bara! Livet är för kort för att tillbringa hela vintrarna i en stad där solen aldrig når den norra delen av trottoarerna!

Men det kan jag inte. I alla fall inte utan att få mothugg som jag vet exakt hur det kommer att låta: Fy sjutton vad du är självisk och bortskämd. Alla kan faktiskt inte göra så. 

Vi lever i ett samhälle med stor ojämlikhet. För vissa är det självklart att kunna tillbringa sin tid där vädret är bäst. För vissa är det helt omöjligt, och för de flesta är det något mitt emellan. Att vara medveten om det och var man själv befinner sig på skalan är nödvändigt för att på sikt kunna skapa det samhälle vi vill ha. Däremot är det synd att denna i grunden vettiga inställning så ofta används som ett argument för att inte göra något. 

Även om det naturligtvis är vissa saker som är omöjliga (som att köpa en sådan där svincool Boston Dynamics-hund för min forskarlön) sitter problemet väldigt mycket oftare i våra huvuden. Vi har fått för oss att det inte går att börja plugga efter 35 eller att uppfostra barn på Jamaica. Och alldeles för ofta används argumentet ”tänk på att inte alla kan göra så” för att bekräfta de där hjärnspökena.

Oavsett om det handlar om att flytta utomlands, skaffa barn eller byta karriär så krävs det mod för att göra viktiga förändringar i livet. Hellre än att erkänna att man inte vågar, är det lättare att säga att det faktiskt inte går. Och går det för någon annan beror det inte på att de är modigare, utan på att de har oförtjänta fördelar som man själv inte har. Så sitter en hel massa välutbildade innerstadsmänniskor kvar på jobbet de har ogillat sedan 2004 och tröstar sig med att de i alla fall inte är som de där brackorna som reser jorden runt och låtsas vara så jävla lyckliga. 

Att resonera så är inte ett uttryck för solidaritet, utan för feghet. Målet med en maktanalys kan inte vara att människor ska uppmanas att inte följa sina drömmar. Tvärtom borde det handla om att fler ska kunna leva som de vill. Jag vill ha ett rättvist samhälle där alla har samma möjligheter. Jag är villig att ge upp mycket för det. Men jag tänker inte ge upp idén om att det är min förbannade skyldighet att göra det bästa av de förutsättningar jag har.

+ Internet. Har aldrig älskat en bredbanduppkoppling så mycket som nu. 

- Sports Illustrated. Har lagom till årets swimsuit issue hittat på att kroppsdelen ”mons pubis” (alltså pubisbenet) är nästa stora grej, efter förra årets rumptrend, som kvinnors kroppar ska utvärderas efter. Orka. 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset