Gud vad jag var förälskad i internet sommaren 2009. ”Även om klass, ras, kön och sexualitet färgar vårt sätt att uttrycka oss så finns på internet ändå en möjlighet till en helt ny sorts hudlös jämlikhet”, skrev jag i en text. En helt ny sorts hudlös jämlikhet? Såhär senhösten år 2012 känns ju den formuleringen som ett bittert skämt. Det kryllar av rasistiska, sexistiska, homofoba kräk på internet, och anonymiteten är deras mest omhuldade tillflyktsort.

Varje ny rättighet hotar ett privilegium, så om jag skriver något positivt om invandrare, kvinnor eller homosexuella kan jag följaktligen räkna med diverse hot från de allra skitigaste djupen av de anonyma internetskyttegravarna. Vidare skriver folk ofta att jag är dum och fet och ful. I våras började jag träna, men det hjälper givetvis inte. Häromdagen såg jag att någon skrivit i en av diskussionstrådarna om mig på Flashback (alla trådarna handlar om hur dålig jag är) att han sett mig på sitt lokala gym och att jag såg ut som en tunna med tunt hår och inga tuttar. Det går aldrig att vinna mot kräken.

Jag var en av dem som hjälpte WikiLeaks redigera bort namn från den amerikanska underrättelsetjänstens dokument så man kunde sprida information om kriget i Afghanistan utan att någon oskyldig kom till skada. Vid ett par tillfällen förmedlade jag även kontakt med media åt organisationen. Jag ogillade att WikiLeaks gradvis började bli synonymt med Julian Assange, för mig gick det emot själva grundtanken med organisationen som ett kluster där alla hjälptes åt. Så kom våldtäktsanklagelserna, som ju handlar om Julian Assange som privatperson, men som behandlas som vore han en politisk fånge där han sitter i sin patetiska ecudorianska rättshaveristexil. WikiLeaksvännernas hat mot dem han sägs ha våldtagit är enormt. Kända kvinnor som M.I.A, Lady Gaga och nu senast Vivenne Westwood sluter upp – på Julian Assanges sida. De vill visa sitt stöd, säger de. Stöd för vaddå, exakt? Julian Assange är inte WikiLeaks, han är sin egen. Och ingen vet rimligen vad som har hänt förutom han och dem han påstås ha gett sig på. Det enda de som ”visar sitt stöd” visar är att de hatar kvinnor, alternativt att de offrar kvinnorna på info-Jesus Assanges altare för att de är så kära i honom, alternativt att de inte bryr sig alls om kvinnor men vill plocka popularitetspoäng så att de kan sälja mer skivor och kläder. Vämjeligt är det, oavsett. 

Jag är uppkopplad hela tiden, men jag försöker numera undvika själva nätet, jag har avskärmat mig med mina vänner så gott det går. Och jag har i princip slutat svara folk jag inte vet vilka de är. Jag är så ledsen att internet inte blev mer än såhär.

+ Ardens dofter Alla Elizabeth Ardens produkter luktar starkt av något som jag skulle kalla Mormor Barrskog om jag var parfymör. Noll publikfrieri!

– Vita kränkta män Vita kränkta män, en skämtsida som faktiskt upprätthåller stereotyper genom att implicera att vita män inte kan kränkas.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset