I stället för Motownsoulen borde man be Persbrandt läsa in ett par mustiga epistlar som bakgrundsmusik, tycker Björn af Kleen.
I stället för Motownsoulen borde man be Persbrandt läsa in ett par mustiga epistlar som bakgrundsmusik, tycker Björn af Kleen.

KÖTTRÄTTER. Få miljöer känns så typiskt melankoliskt svenska som säsongsstängda nöjesfält. Att äta en trerätters middag mittemot ett fortfarande folktomt Gröna Lund, en råkall april­afton när spridda snöflingor singlar över fjärden, kan vara en ganska skönt vemodig erfarenhet. 


Då menyn dessutom är fylld av övergivna klassiker som kåldolmar och blodpudding, rekvisitan signalerar stramt 1700-tal, den fåtaliga publiken består i burgna Djurgårdsdirektörer, påminner besöket om ett slags karg och tung fornnordisk rit. 


Mot slutet av varmrätten blir jag plötsligt överväldigande mätt och sömnig – som om hela vårt kulturarv försökte sänka mig i rikt­ning mot medel­punkten, Asgård. Det var då jag beslöt att sätta skeden i en burk kalvdans (125 kronor), den äktsvenska varianten av pannacotta.


Carl Michael har snofsat till sig sedan jag var här på studentskivor runt år 2000 och håller sig nu med egen stjärnkock. Den klassiska menyn förhåller sig till Djurgårdens historia och myter på ett nyfiket sätt, även om jag tycker stämningen i lokalen är lite fattig på just Bellmans fylle- och sexualromantik. 


I stället för ­Mo­town­soulen borde man be Persbrandt läsa in ett par mustiga epistlar. Krogens koncept kunde dras ännu längre, för att frammana hovskaldens lätta och satiriska kvaliteter.
I sällskap med nationalförfattare tenderar jag att beställa tunga kötträtter. På Rolfs Kök senast, i närheten av Strindbergstornet, gav jag mig på oxkind. Redan då smakade rätten Rolf Lassgård.

Även på Carl Michael har den rödvinsbräserade oxkinden (255 kronor) ett slags svällande bondsk odör som får käkarna att vilja idissla det kladdiga och kaloppslika kött man förgäves försöker svälja. Förrättens lövtunna oxfilé­skivor med Kalixlöjrom och äggula är mer delikata (159 kronor). 


Kanske ändrar Carl Michael karaktär till något mer uppsluppet när Gröna Lund öppnar i morgon. Men förmodligen inte. Slutar inte varje besök på nöjesfältet med att man står i fören på färjan med blåfrusna fingrar och längtar hem till Anders Lundin och tv:s förskönande bild av folkgemenskapen på Djurgården? 


Vemodet i Allmänna gränd är inte nödvändigtvis säsongsbestämt.

 TIDIGARE TESTADE STÄLLEN. KLICKA FÖR ALLA RECENSIONER!

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset