Jag höll dig i handen när vi gick mot utgången. Tappade taget i trängseln när ljuset slocknade men var säker på att du kom ut. Du stod ju alldeles bredvid oss, skriver Douglas Hasbun till en av sina vänner som han förlorade i diskoteksbranden i Göteborg 1998.

Hej kära vänner,

Sitter nu här med skrivkramp några timmar innan deadline. Kändes ganska givet att skriva till er, men nu när jag väl skriver vet jag inte var jag ska börja…

Kanske med en ursäkt. Jag gick inte på alla era begravningar. Jag gick på många men hann inte till alla, orkade inte de sista. Det var en tuff tid. Från att ena dagen sitta och skåla med er till att nästa dag leta efter era namn i listor och rusa mellan sjukhus, jag hängde med vänner som fick ligga över till morgonen. Sedan kunde jag börja leta efter er alla. Några av er tyckte jag mig ha sett utanför den brinnande byggnaden. Några gick väl in igen, några hann väl inte ut.

Alla var verkligen där! Gamla kompisar från förr och nya från gymnasietiden. Jag visste inte ens att många av er var där förrän era namn dök upp på text-tv.

Amanda, dig höll jag i handen när vi gick mot utgången. Tappade taget i trängseln när ljuset slocknade men var säker på att du kom ut. Du stod ju alldeles bredvid oss. Skulden jag kände när jag träffade din mamma… Gamla klassen sjöng Clapton på din begravning.

Eva, vi hälsade snabbt i trappan och snackade lite skit. Trodde inte det var sista gången vi skulle ses. Knuckles!

Rahel, jag tyckte jag såg dig utanför. Du hamnade på listan flera dagar senare. Jag var med på din minnesstund i aulan. Kunde inte acceptera att alla de andra ungdomarna, som enligt mig inte kände dig, satt och grät. Det var nog så med alla andra som inte hade varit med – de fick inte ta del av vår sorg. Jag förstod inte då. Minns alla gånger jag sprang från kuratorn. Senare förstod jag att alla bara menade väl och att alla behövde sörja.

Gustavo och Alvaro, vi hann hänga i lokalen. Pratade om alla stora planer, hur fett allt skulle bli, hur de fyra elementen skulle inkluderas i HH-clicken. Jag skulle måla feta murals på torget. Er ceremoni var vacker. Musik var en stor del av den på samma sätt som den varit en stor del i era liv. Clicken släpper snart en skiva, ni är en viktig del av den. Vi hänger än!

Allt blev värre när folk dömdes för brottet. Att det var ett busstreck, det var så meningslöst. Jag var inte ens arg… bara tom.

Regina, en gemensam vän och jag skrattade åt fina minnen med dig på din begravning. Det var nog första gången jag skrattade efter allt som hänt. Wonderful world spelades och alla grät.

Nu nämner jag inte er alla vid namn, men hoppas att ni inte misstycker. Alla var verkligen där! Gamla kompisar från förr och nya från gymnasietiden. Jag visste inte ens att många av er var där förrän era namn dök upp på text-tv.

Många av våra vänner blev skadade. Långa sjukhusvistelser, hudtransplantationer och rehab. Jag hängde mycket på sjukhus långt efteråt och lärde även känna nya vänner där. Synd att det här skulle vara det som förde oss samman. Jag minns ett bråk på sjukan där tjejen i rullstol blev sne på killen i kryckor. Hon körde på hans brända ben och han slog henne med kryckan. Låter hemskt nu men det var väldigt komiskt då. Det var som sagt bara de som varit med som fick vara med då.

Douglas Hasbun var 17 år när han var med om brandkatastrofen i Göteborg.

Åkte skidor med en munk och drabbade från katolska skolan ett tag efter branden. Kul att se en munk glida ner för backen på snowboard iklädd sin rock tillsammans med en annan ledare som var utklädd Batman.

Vi var sammansvetsade av vår sorg, av vår upplevelse. Det var vi och så var det de andra.

Allt blev värre när folk dömdes för brottet. Att det var ett busstreck, det var så meningslöst. Jag var inte ens arg… bara tom. Vi hade trott att det var ett hatbrott som utländsk media rapporterade, inte människor i samma umgängeskretsar som många i lokalen. Ungar som inte tänkte på eventuella konsekvenser av sina handlingar.

Nu när våra föräldrar går i pension och barnens matte blir för svår för att jag ska kunna hjälpa dem utan att googla känns det som att man borde gått vidare. Men vill att ni ska veta att vi inte glömt er.

Jag sprang runt som en zombie bra länge efter allt. Dök upp i skolan men var mest där för att. Inget kändes viktigt, det var en total overklighetskänsla. Vi var många som inte riktigt kunde anpassa oss tillbaka till vanliga livet. Vissa på grund av sina skador. En del hamnade i missbruk, andra tog tag i sina liv. Själv vaknade jag efter ett tag och tyckte mig vara er skyldig att göra något vettigt. Jag klarade ju mig och ni ville saker med era liv men fick inte chansen.

När vi kom in i vuxenlivet började folk plugga på högskola och telefoner fick inbyggda kameror och mp3-spelare. Alla fick bredband och folk slutade köpa cd-skivor. Dogge sålde elektronik med hjälp av cyklar och Redline records blev en grej.

Många tror säkert att jag bryr mig mindre när jag inte dyker upp vid minnesceremonierna varje år. Tvärtom så kan det ibland göra för ont. Saknar er så djävla mycket och tror att ni hade gjort otroliga saker bara ni fått chansen att vara med.

Efter bartendande, vikariat, olika studier, ströjobb och flytt isär från första sambon så skulle jag börja jobba på riktigt. Jag var en riktig gröngöling bland folk som låtsats vara vuxna tillräckligt länge för att bli det. Fick lära mig att vakna tidigt, fixa matlåda och betala a-kassa. Folk började gifta sig och skaffa kids. Mobiltelefoner blev små datorer där du kunde söka efter allt på nätet – som var du parkerade bilen eller var du lättast kunde gömma ett lik.

Superhjältefilmer blev en grej och häng på tisdagsjazz och torsdagsöl byttes ut mot förstahandskontrakt och bilägande. Ni hade älskat min fina VW-bubbla ☺

Sen blev det flytt ut på landet, tre kids och pendlande. Blir fortfarande leggad på systemet ibland och blir lika glad varje gång. Önskar bara ni fått vara med om liknande. Kanske någon hade varit flintis eller bytt dialekt.

Vi har förlorat fler vänner med åren och det blir inte lättare. Trösten finns i att de har finfint sällskap på andra sidan. Känns nästan konstigt att sakna er så efter så lång tid.

Nu när våra föräldrar går i pension och barnens matte blir för svår för att jag ska kunna hjälpa dem utan att googla känns det som att man borde gått vidare. Men vill att ni ska veta att vi inte glömt er. Att ni fortfarande är viktiga efter alla dessa år. Att jag kan berätta roliga anekdoter om er för folk ni aldrig kommer träffa. Ni och andra efter er har, genom att lämna oss för tidigt, till stor del format mig.

Särskilt vid årsdagarna känns det tungt, orättvist och sorgligt. Många tror säkert att jag bryr mig mindre när jag inte dyker upp vid minnesceremonierna varje år. Tvärtom så kan det ibland göra för ont. Saknar er så djävla mycket och tror att ni hade gjort otroliga saker bara ni fått chansen att vara med. Vi kanske inte ens hade hängt längre men nu förblir ni istället, för alltid, en mycket viktig del av mitt liv.

Hoppas ni har det fint på andra sidan. Skratta åt våra klavertramp och sucka högt åt våra dumma beslut så skvallrar vi ikapp när vi väl möts igen!

Er eviga vän, Dogge

Douglas Hasbun, 37 år

LÄS MER: Diskoteksbranden 20 år: Brev till min älskade systerdotter

LÄS MER: Diskoteksbranden 20 år: Brev till min älskade Norden

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset