TT/Privat

Redan som liten tjej visste jag att det var kock jag skulle bli. Jag älskade att laga mat och älskade att äta god mat. Jag blev jätteglad när jag fick brevet att jag var antagen till restaurangskolan, passionen för mat och service växte mer med åren och finns kvar än i dag. 1992 avslutade jag min restaurangutbildning på en skola i Stockholm och sen dess har jag jobbat som kock. Eller nästan, jag började förstås som kallskänka, det var där tjejerna hamnade.

Efter tjat och mycket övertygelse så fick jag mitt första jobb i varma köket, det var jag och alla grabbar! Det var tufft, tungt och hård jargong, men otroligt roligt! Jag vande mig dock aldrig vid jargongen som infann sig så fort kockarna satte sin fot i köket. En ”kul grej” de roade sig med var att slå till en hårt på överarmen så att man fick stora fina blåmärken. Jag kände att jag alltid var tvungen att vara lite duktigare än övriga i köket för att platsa i gänget. Man kan tro att det bara är ett problem internt i köken men det verkar som att det finns en uppfattning bland gemene man att kvinnor i kök inte är kockar. Även senare när jag var köksmästare på en sommarrestaurang och stod i luckan kunde gästerna se mig rakt över huvudet och tacka kocken (som var kille) för fantastisk mat.

Jag heter Kristina Holmsen och jobbar sedan flera år som kökslärare på Stockholms Internationella Restaurangskola. På skolan har vi många duktiga tjejer som tröttnar efter sin första praktikperiod, varför är det så? Vi jobbar mycket med att eleverna ska utvärdera sitt eget arbete och där ser vi tydligt hur tjejerna underskattar sitt arbete medan killarna gärna överskattar sina prestationer. Mycket energi läggs på att peppa tjejerna och få dem att tro på sig själva, för att inte tala om hur mycket tid vi lägger på att bygga upp dem igen efter att de kommit tillbaka från praktiken. Tjejerna upplever en jobbig jargong på krogen och att de inte förväntas kunna lika mycket som killeleverna. Hm… låter som 1992! Den första arbetsplatsen för eleverna är otroligt viktig. Det kan vara det som avgör om man vill vara kvar i branschen eller inte.

Hur kommer det sig att vi är ledande i den gastronomiska världen matlagningsmässigt men ännu inte förstått att vi måste skärpa till oss hur vi bemöter varandra bakom kulisserna!? Kanske är det dags att jobba med personalvård och struktur, som självklara saker som ett schema som sträcker sig längre än två veckor, tid att sitta ner och äta i lugn och ro och hinna prata med varandra, förstå att det inte är varken tufft eller en merit att jobba långpanna varje dag och sluta att göra skillnad på kock och kock. Det senare gäller även utanför köken och restaurangbranschen, media förmedlar en bild av kocken som en arg man – den bilden är förlegad och hör inte hemma i Sverige 2015.

Det är dags att vi kliver ur de gamla traditionerna och förstår att detta är ett yrke för alla!

Kristina ”Kickan” Holmsen,
Kökslärare Stockholms Internationella Restaurangskola

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset