Kärleken till kalas har följt Carl Jan Granqvist sedan barndomen. 
I Min studietid berättar han om hur hans dyslexi har lärt honom att lyssna 
– och om hur han livade upp studentlivet med lådor av druvor.

Med en passion för mat och dryck har Carl Jan Granqvist inte bara startat en ­restauranghögskola i Grythyttan, utan också blivit en färgstark förespråkare för det goda livet. På Operakällaren i Stockholm skolades han i konsten att konversera, och i dag ser han retorik och social kompetens som sina viktigaste vapen. Metro Student träffar honom på egenstartade Vinkällaren Grappe på Östermalm i Stockholm, där han omgiven av ostbrickor och levande ljus poserar med ett glas vitt Chardonnay från Jurabergen.

Hur bestämde du vad du skulle bli?
– Jag har alltid velat arbeta med mat och dryck. Min mamma älskade kalas och brukade kalla all tid mellan kalas för ”speditionssträcka”. Jag hade mycket energi som barn och ville tjäna pengar. Jag odlade grönsaker, gjorde bakverk och plockade blommor som jag sålde på torget i Örebro.

Hur ser du på att plugga?
– Att läsa in kunskap har varit svårt för mig eftersom jag har dyslexi. Jag växte upp på landet och fick höra att jag var ”kodum” som inte kunde läsa ordentligt. Istället har jag fått lära mig att lyssna och odla andra sinnen. Jag har fortfarande ofta svårt att ta mig igenom text, förutom när det gäller sådant jag tycker är riktigt roligt, som till exempel auktionskataloger. De är som pornografi för mig, jag kan ligga vaken till klockan fyra på morgonen och lusläsa om vartenda objekt.

Vad minns du från din första tid som student i Stockholm?
– Jag började plugga 1968 när ­vänster­rörelsen var som starkast och kårhusockupationen skedde. Jag torkade mig väl i pannan, drack lite champagne, hade smokingmiddag med några kamrater och gick ner för att kolla vad som hände.

Under vilka perioder har du lärt dig mest?
– Att växa upp på landet lärde mig mycket om naturen. Under min tid på läroverket i Örebro kom jag i kontakt med borgarskapet, och i Stockholm mötte jag för mig nya grupperingar som jag gärna diskuterade med, som vänsterrörelsen. Jag lärde mig mycket av att ­driva antikhandel under studietiden och att som 24-åring börja jobba på Operakällaren, där jag högaktade ägaren Tore Wretman. Han lärde mig att man måste ha auktoritet, även om man inte är auktoritär. Han uttryckte en enorm yrkeskompetens och var knapp med ord, men orden han valde var alltid exakt rätt.

Vilka egenskaper har du haft mest nytta av i karriären?
– Jag har haft nytta av hövligheten jag har med mig hemifrån. På Operakällaren lärde jag mig att möta människor utan att känna rädsla. Personalen skulle aldrig ha lägre bildningsgrad än gästen, därför tränades vi i konsten att ­konversera. Lingvistik och retorik är viktiga vapen. Grundkunskap räcker inte, du måste också kunna hävda dig i en social kontext. Jag är uppvuxen med en strävan efter att vara bildad, även om man inte nödvändigtvis är utbildad. Mina föräldrar tog med mig på bildningsresor över hela Sverige. Jag tror vi såg varenda jävla ruin. Och också egendomligheter, som statyn av en ”skvader” utanför Sundsvall. Jag kommer inte ihåg exakt vad det är … (Här ropar Carl Jan på en av vinkällarens anställda, som googlar fram att fantasidjuret ”skvader” är en blandning av hare och tjäder.)

Vilken utbildning skulle du välja i dag?
– Med min dyslexi är det här yrket perfekt, eftersom jag kan kombinera erfarenhet och studier. Om jag skulle välja något liknande skulle det kanske bli skådespeleri eller läkarkonst. De läkare som blir framgångsrika är ofta bra på att ta folk.

Vad är ditt bästa livsnjutartips för studenter?
– När jag var student ordnade jag alla typer av fester. Till exempel hade jag en fest med druvtema, då vi köpte lådor med druvor och klädde ut oss i fikusblad. Det kostade just ingenting. Huvudsaken när man ordnar en fest är att det är roligt och lustfyllt, när det blir för pretentiöst blir det ofta tråkigt.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset